OM JEAN PAUL SARTRE OCH ”EXISTENTIALISMEN ÄR EN HUMANISM”.
Jean-Paul Sartre föddes 1905 in i en välbärgad Parisfamilj. Han studerade i de bästa skolorna, bl.a. Ecôle Normale Superieure. Han levde sitt liv som filosof och författare till skönlitteratur och till filosofiska verk. I några av sina dramer tar han upp motståndsmannens inre kamp och problem under ockupationstiden. – I boken Existentialismen är en humanism, (på franska 1946; min studerade upplaga Existentialism and Humanism, London, 2007) tar Sartre upp grunddragen i sin existensfilosofi. I texten finns inflytelser från föregångare som Kant, Nietzsche, Kierkegaard, Freud och Heidegger – några av dem nämns vid namn i texten.
Sartre inleder med existentialisternas tes att ”existensen föregår essensen” – eller med andra ord att vi måste utgå från det subjektivt upplevda. Sartres variant av existentialism är ateistisk – Gud är död. Även på 1700-talet trycktes Gudstanken ner av vissa filosofer, men en idé om en ”mänsklig natur” och en idé om en mänsklig ursprunglig essens fortlevde under hela 1800-talet. Den tanken går att spåra hos Diderot, Voltaire – ja, till och med hos Kant.
”Man possesses a human nature; that ’human nature,’ which is the conception of human being, is found in every man; which means that each man is a particular example of an universal conception, the conception of Man.” [Existentialism and Humanism s., 29]
Här invänder Sartre att om Gud nu är död så finns det åtminstone en varelse som inte har någon tidigare essens, en varelse där existensen föregår essensen, dvs. Människan. Den ”mänskliga naturen” kan bara finnas hos enskilda individer. Det är individen som avgör vad hans/hennes Natur skall vara. Allra först existerar Människan, hon möter sig själv, ’sugs upp’ i världen, – och definierar sig själv efteråt. Mänskligheten består av en mängd subjekt upptagna av att forma sina liv.
När Sartre skall förklara subjektivitetens roll i sin filosofi säger han dels att den innebär en frihet för det individuella subjektet, dels att en människa aldrig kan gå utanför den mänskliga subjektiviteten, dvs. mänsklighetens alla subjekt är samtidigt suveräna individer och ständigt intersubjektivt beroende av varandra. Det är den senare tolkningen som är den djupare (mer sanna) existentialismen, enligt Sartre.
”When we say that man chooses himself, we do mean that every one of us must choose himself; but by that we also mean that in choosing for himself he chooses for all men. For in effect, of all actions a man may take in order to create himself as he wants to be, there is not one which is not creative, at the same time, of an image of man such as he believes he ought to be. To choose between this or that is at the same time to affirm the value of that which is chosen; for we are unable to choose the worse. What we choose is always the better; and no-thing can be better for us unless it is better for all.” [Existentialism…, s. 31/32]
Just här framträder en rätt optimistisk livssyn. Men hur vet Sartre att Jaget och alla andra subjekt gör de för människor gemensamt goda valen? I andra sammanhang talar han ju om individens ”utkastadhet” i tillvaron (a la Heidegger)! Men jämförd med Heideggers människa är Sartres dito en solipsist, en ensamvandrare, som (historiskt opåverkad?) väljer helt fritt efter eget huvud. Denna fria människa ställs inför återkommande nya ’situationer’, där hon i ett ständigt presens om och om igen skall göra viktiga och avgörande val.
Sartres ’mänskosubjekt’ är ett tabula rasa el. ett oskrivet blad. Det historiskt givna är nedtonat; den sociala miljön verkar bestå av ett antal statister i ett personligt drama, där det egna valet blir helt avgörande. Författaren tycks här, år 1946, även förneka existensen av det ’kulturens överjag’ som Freud beskriver i: ”Vi vantrivs i kulturen ” (tysk uppl.,1930). I Sartres ”Existentialism..” verkar också den mänskliga driftsvarelsen försvinna bort. Hon är i första hand en intellektuell, tänkande person. Detta betonas även i författarens verk från 1943: L’ȇtre et le néant (Varat och Intet), där Sartre menar att Naturen och Tingen präglas av närvaro (varat-i-sig) medan Människan via sitt tänkande/medvetande präglas av frånvaro, av ett vara-för-sig. Tänkandet är immateriellt, ett ’Intet’’, men har ändå överhöghet gentemot Na-turens och Tingens ’Vara’. (Tankarna är troligen inspirerade av en Hegelsk ’renässans’ i det franska 1930-talet). Också i ’Existentialism…’ syns en Hegelpåverkan: Jaget och den Andre blir två poler som bekämpar varandra. I varje möte mellan två människor söker alltid det egna subjektet ett övertag över sin ’medmänniska’. – För mig blir alltså Sartres existentialism i sin tankefigur dubbelbottnad och till delar självmotsägande.
I ett längre avsnitt tar Sartre upp existentiella begrepp som ångest, övergivenhet och förtvivlan (anguish, abandonment, despair). Med ångest avser han tydligen den tvekan som uppstår när individen tvingas göra sina val, vilka i många situationer kan te sig smärtsamma och ”laddade”. Med övergivenhet säger han kort att därmed avses Guds död. Vi måste leva utan honom. I polemik mot 1800-talets filosofer, (även mot Kant), menar han att det inte går att dra ut en ny likvärdig moral lik den som tidigare bottnade i Guds existens:
”The existentialist, on the contrary, finds it extremely embarrassing that God does not exist, for there disappears with Him all possibility of finding values in an intelligible heaven. There can no longer be any good à priori, since there is no infinite and perfect consciousness to think it. It is nowhere written that ‘the good’ exists, that one must be honest or must not lie, since we are now upon the plane where there are only men, Dostoievsky once wrote »if God did not exist, everything would be permitted«; and that, for existentialism, is the starting point.” [Existentialism…,s.7]
Ur detta drar författaren slutsatsen att vi alla är ‘dömda till frihet ’. Vi har ej längre någon annan kraft än vår egen att luta oss emot. Han påstår t.o.m. att från det ögonblick människan slängs in i denna värld är han/hon ansvarig för alla sina handlingar. – Detta tycker nog jag är ett övermaga påstående! I en slags replik till Nietzsche anför Sartre vidare:
”The existentialist does not believe in the power of passion. He will never regard a grand passion as a destruc-tive torrent upon which a man is swept into certain actions as by fate, and which, therefore, is an excuse for them.
He thinks that man is responsible for his passion” [Existentialism…, s. 38]
Vad gäller förtvivlan menar han att vi måste agera ’utan hopp’. Våra handlingar leder oss så långt de mäktar, mer kan vi inte göra. Han citerar Descartes: »Erövra hellre dig själv än världen«. – I en annan polemik gentemot Descartes och de materialister som senare följde i spåren menar han att dessa ser tillvaron som varande ett objekt för en åskådare. Och i den tankegången ingår till slut Jaget självt som ett objekt för studium.
Nu menar Sartre att för att kunna definiera det troliga måste man äga en sanning. Och den sanning han kommer fram till som definitiv är människans känsla av sin egen existens. Den är ett grundläggande faktum. ’Jag existerar, alltså tänker jag’. Här återkommer Sartre till att det inte bara är det egna jaget man uppfattar i ’cogito’ utan också de andras ”själv”.
”Contrary to the philosophy of Descartes, contrary to that of Kant, when we say ’I think’ we are attaining to ourselves in the presence of the other, and we are just as certain of the other as we are of ourselves. Thus the man who discovers himself in the cogito also discovers all the others, and discovers them as the condition of his own existence. He recognises that he cannot be anything (in the sense in which one says one is spiritual….) unless others recognise him as such. I cannot obtain any truth whatsoever about myself, except through the mediation of another.” [Existentialism…,s.53]
Alla människor orkar inte med att leva i en total frihet, vilken ställer stora krav på individens eget agerande. Många vänder sig inåt i en ond tro (mauvaise foi). De låter andra välja åt sig, eller de tar inte någon ställning över huvud taget. Här finns en anknytning till det kristna synd-begreppet – att individen mot bättre vetande egentligen motarbetar sitt eget värde. – Den upptagenhet författaren visar visavi den konfliktfyllda och kluvna människan har han också gemensam med Freud. – I ”Vi vantrivs….” kritiserar Freud t.ex. kristendomen, vilken han menar ger människan en möjlighet till flykt från de egna problemen medan läran i sig bara kan erbjuda den enskilde underkastelse under tron. Inte ens om marxisterna lyckades genomföra jämlikhet mellan människor (avskaffandet av rikedom) skulle detta kunna leda till individuell lycka. Drifterna, kampen om en ev. partner, skulle ändå lägga hinder i vägen. – Även hos den tidige Sartre finns ju en radikal skepsis mot båda dessa teoribyggen eller ”räddningsläror” (kristendom och marxism).
I en inledning till ”Existentialism….”, författad av Philip Mairet, tas några av existentialismens ’källflöden’ upp, några av de tidigare storheter som sysslat med existentiella frågor. Bl.a. leder en diskussion kring Nietzsche och Kierkegaard fram till ett slags Sartrekritik av den typ som jag själv har antytt tidigare.
”…Nietzsche who seems never to have heard of Kierkegaard, was an existentialist in his almost romantic emphasis upon the passion, anxiety and decision of individual man, and had a similar sense of the tragic predicament of humanity in modern civi-lisation. The two thinkers are poles apart, of course; but that means that the world of ideas which their relative positions define is recognisably the same world. Even Nietzsche’s fierce contradiction of Christianity, which is a negative statement of its vital bearing upon man’s complete individuation, has points of relation to Kierkegaard’s sublime anti-clericalism. Nietzsche’s Superman and Kierkegaard’s Knight of Faith are both conceptions of the transcendence of passion and intellectuallism through the power of some purely inward integrity, though the one is an integrity of mastery and the other of obedience. These ideals are at least alike in the quality of their subjectivity.
The posthumous co-operation of two such different authors shows, however, the ambiguity in what is called existential doctrine. The more purely subjective the criteria by which values are estimated, the less clearly they can be applied to the judgement of real affairs such as cultural questions, political doctrines, social tendencies or the conclusions to be drawn from history.”
[P. Mairet i: Existentialism…, s. 6 – 7]
Mot slutet av sin föreläsning i “Existentialism….” tycker jag mig nästan se ett försök av Sartre att blanda bort korten i det att han försöker ge Humanismen två mycket olikartade definitioner. (Denna min kritiska tanke understöds till viss del av marxisten Naville i en påföljande debatt om Sartres teser som finns med i boken).
Nåväl, den första definitionen skulle då innebära att man i humanismen definierar Människan som sitt eget ändamål och som innehavare av ett Högsta Värde. Om vi börjar dyrka Mänskligheten som i en ’Comteansk’ kult, en mänsklighet sluten i sig själv, så kan vi sluta i fascism, säger Sartre. Detta vägrar en existentialist att göra, mycket därför att det fortfarande återstår att ’fastställa’ människan (….to be determined).
Och i den andra definitionen, den som Sartre gör till sin, dvs. den existentiella humanismen betonas än en gång subjektet. Det är subjekten som enskilda och/eller tillsammans ska skapa gränsöverskridanden, som ska gå ut, ’passera förbi sig själva´ och skapa en ny och kan-ske bättre mänsklighet. Humanismens fundamentala mening blir här:
”Man is all the time outside of himself: it is in projecting and losing himself beyond himself that he makes man to exist; and, on the other hand, it is by pursuing transcendent aims that he himself is able to exist. Since man is thus self-surpassing, and can grasp objects only in relation to his self-surpassing, he is himself the heart and centre of his transcendence. There is no other universe except the human universe, the universe of human subjectivity….”
“This is humanism, because we remind man that there is no legislator but himself; that he himself, thus abandoned, must decide for himself; also because we show that it is not by turning back upon himself, but always by seeking, beyond himself, an aim which is one of liberation or of some particular realisation, that man can realise himself as truly human.”
[Existentialism and Humanism, s. 66 – 67]
Visst finns det ett emanciperande budskap hos Sartre. Men jag tror att han av omständigheterna tvangs att omforma budskapet på 1960-talet. Till det bidrog bl.a: atombomben, de koloniala krigen samt det arbetar- och studentmissnöje som grodde i Frankrike. Problemet var då och är nu att kunna förena subjektets frihet och oberoende med godtagbara sociala villkor för folkflertalet, att kunna se de historiska och sociala miljöer som människorna alltid befinner sig inom. Talet om det oskrivna mänskobladet som kastas ut i en värld där subjektet helt på egen hand ska skapa sina villkor är ett tal som fortfarande måste kunna bevisas, inte bara uttalas.
Essä skriven av Claes Hennies, 2007.
Studerade källtexter.
Fredriksson, Gunnar: 20 filosofer. Sthlm : Norstedt, cop. 1994.
Avsnitt om: Kant. Kierkegaard. Nietzsche. Heidegger.
Freud, Sigmund: Vi vantrivs i kulturen. Sthlm : Aldus/Bonniers, 1969. Rev. Uppl. – Första
svenska uppl., 1932.
Liedman, Sven: I skuggan av framtiden. Sthlm : Albert Bonnier, cop. 1997, tr. 1998.
Avsnitt: Psykologerna och existentialisterna. Universalism och multikultura-
lism, s. 181-196.
Nordin, Svante: Filosofins historia. Lund : Studentlitt., cop. 1995. 2. uppl., 2003.
Avsnitt: Fenomenologi och existensfilosofi i Tyskland. Fenomenologi och
existensfilosofi i Frankrike, s. 491-516.
Olsen, Michel: De romanska litteraturerna. Sartre – existentialism, borgerlighet och
marxism, s. 13-23.
I: Litteraturens världshistoria. Bd XII. Sthlm : Norstedt, 1991.
Sanner, Inga: Drömmen om en ny människa, s. 43-72.
I: Framstegets arvtagare. Red.: Nils Runeby. Sthlm : N&K, 2002.
Sartre, Jean-Paul: Existentialism and Humanism ; translation and introduction by Philip
Mairet. London : Methuen, 2007. (New paperback ed.)
Franska originaluppl: L’Existentialisme est un humanisme. Paris, 1946.
hennies4stories2tell 