Gubbstruttar och Tikkanenfigurer

Posted on Updated on

De anställda arbetar övertid, men de friställda har tid över.

Jag kan inte springa tjejmilen så jag får lunka gubbstrutten.

Bolagisera Sverige så tar styrelsen regeringsansvaret.

Friheten är inte hotad så länge vi inte släpper någon i närheten av den.

Förr var jag lyckligt omedveten men nu är jag olyckligt medveten.

Annonser

Antibes vid Medelhavet : ”dessa är mina minsta bröder…”

Posted on Updated on

fa-cagnes-23Douce France
Cher pays de mon enfance
Bercée de tendre insouciance
Je t’ai gardée dans mon cœur!

[Juliette Greco]

Antibes vid Medelhavet : ”dessa är mina minsta bröder…”

Vi vaknade tidigt av att solen strilade in genom draperiet vid ytterdörren. Det var ett milt sydeuropeiskt morgonljus, befriat från den hetta som alltid bredde ut sig över stadens hustak sena eftermiddagar. Gatorna låg ännu i dvala, i väntan på all jäkt och turbulens som vanligtvis rådde ända fram till siestan.

När morgonbestyren var klara, klev vi ut i solen, genade över den lilla terrassen, smög oss genom en smal gränd och var så i stadens mitt. Vårt stamkafé låg vid torget i skydd av några stora plataner; där var lugnt och avskilt, – vi var säkert några av allra tidigaste morgongästerna.

En kypare kommer fram: ”Comme d’habitude, monsieur?” –

”Tojours comme d’habitude, monsieur!”

Och Vanan var: två baguettskivor, en croissant, starkt kaffe och ett glas juice. Det var en härlig början på en varm dag. – Efter morgonmålet gick vi en tur på byn, försåg oss med ost, bröd, kex och oliver hos en osthandlare, proviant som vi brukade spara till kvällen. När vi lämpat av oss allt på vårt rum begav vi oss sedan iväg mot Picassomuséet nere vid hamnen. Som turister bExif_JPEG_PICTURErukar göra: comme d’habitude.

Utsikten från muséets terrass, belägen ca tio meter ovan vattnet, var enorm. Ögonen såg ut över ett skimrande blått Medelhav skärmat av bergsuddar, i öster mot Nice och i väster mot Cannes. Och allt det ljus som föll över tegeltaken runt det gamla fortet – nu ett muséum. Ljusblå himmel, blått hav, gnistrande solsken på terrassens golv, en skir lätthet i atmosfären som tycktes leka med allt levande. Att lämna det var inte lätt, men en lunch på byn väntade.

Tillbaka på vår kammare tog vi, min sambo och jag, en behövlig siesta. Så som alla människor vid Medelhavet alltid har gjort. Under de heta eftermiddagarna blir det omöjligt med krävande arbeten. Man vilar, dåsar till, kanske drömmer medan solhettan sakta avtar fram på dagen. Så stiger man upp utvilad, beredd att ta itu med nya projekt.

Själva klev vi ombord på en minibuss som skulle föra oss till en bra strand vid Cap d’Antibes. Vi var semestrande pensionärer, fria att ta oss för vad vi än önskade, vi hade inga plikter som väntade oss. Bussen startade med ett ryck, for iväg, krånglade sig mellan trånga gränder; förde oss vidare ut till tråkiga förorter öster om staden, innan den via en bred utsträckt strandpromenad kom fram till den långgrunda Plage de Salis i väster.

Framför oss: en gyllengul sandstrand, många franska familjer med utflyktskorgar. Varm eftermiddagssol, vi dyker snabbt ner i de sköna böljorna som smeksamt ger vika för våra 

varma kroppar. Vattnet ger oss en härlig känsla. När vi flyter i ytvattnet ser vi i horisonten Antibes med sin borg och där bortom en siluett av de sydliga Alperna som sveper ner mot Côte d’Azur. Vattnet är klart; den solbelysta borgen, de disiga bergen – en mäktig syn, en skön upplevelse.

Mätta på bad söker vi oss in mot centrum. Vi hamnar vid ett stort torg i ”nya” staden, intill den långa gågatan ner mot havet. Nu blir det tid för att få en kopp kaffe, bara sitta utomhus och njuta. Torget är fullt av serveringar, det finns gott om platser. Barnfamiljer, åldringar, turister – alla i en stor röra. Kaffet är utmärkt, vi är nöjda. Men en sak fattas: Vi behöver en liten flaska vin till kvällen på vår terrass. Jag ser att en öppen jourbutik ligger tvärs över gatan. Glasdörrar, drivna av ljusceller öppnas och jag kliver in. Kylan från luftkonditioneringen känns nästan bedövande.

Jag får leta en stund bland hyllorna men lyckas till slut finna en flaska till rimlig kvalitet och pris. Drar så iväg mot utgångskassan, betalar och stegar iväg mot glasdörrarna. – Ser nu att där, utanför på trottoaren, sitter några barn och leker med ljuscellerna som styr dörrarna. Särskilt en liten knatte på ca 5 år gillar att sticka in flera grässtrån som hindrar dörrarna att slå igen. Det ser farligt ut. Tror inte att den unge mannen förstår att han leker med elden, dvs. med kraften av automatstyrda dörrar.

Långsamt sträcker jag mitt varningens pekfinger mot skyn: ”Non, non, non…” – Den lille pojken ställer sig fösad-boyrvånad upp, helt perplex och beskådar den märklige främlingen. Stilla fattar jag tag om hans bakhuvud och vänder försiktigt på honom så att han skådar ut över torget med alla borden.

”Où est la maman? Cherche la maman!”

Den lille spjuvern förstår plötsligt, rusar iväg med ett språng och är försvunnen i folkhavet. De andra ungarna har också gett sig av. Belåten med mig själv vandrar jag iväg mot kaféborden. Hinner dock inte fram dit innan en fransman i min egen ålder kliver fram från ingenstans, begrundar mig och säger:

”C’etait une bonne action, monsieur… Merci, mille fois”.

”De rien, monsieur”.

I skymningen är mitt hjärtas kära och jag tillbaka i vårt temporära hem. Ute på terrassen kan vi njuta av fåglar som kvittrar när solens strålar avtonar och när aftonen sakta närmar sig natt. Mörkret känns magiskt, som sammet. – Ost, bröd, vin och oliver blir en fin avslutning på en lång händelserik dag. Och det känns som att jag har kommit närmare Frankrike och fransmännen.

”Om ibland eder finnes en man som har hundra får, och han förlorar ett av dem, lämnar han då icke de nittionio i öknen och går och söker efter det förlorade, till dess han finner det?

 Och när han har funnit det, lägger han det på sina axlar med glädje.

Och när han kommer hem, kallar han tillhopa sina vänner och grannar och säger till dem: >Glädjens med mig, ty jag har funnit mitt får, som var förlorat< .”

[Lukas, kap. 15]

fc-nice-31e-3

 Claes Hennies, 2017 01 28

Sommarminne i juletid : Karl Johann, Oslo

Posted on Updated on

Snön ligger tung på taken,Oslo Gråbeingårdene.jpg b
tomten är fattig och naken
dräkten på pantbanken finns att beskåda
skägget det sitter i Nordbankens brevlåda
Men säcken är präktig och fet som grisen
ty ingen berättat för tomten om krisen,
så därför kring granen vi tryggt kan dansa
Å jänta å ja till musik av Trygg-Hansa

[Hagge Geigert]

Nu när det lackar mot jul, – julklappar och roliga tomterier står för dörren, så verkar ju ”sommarkollo” vara beläget vid en mycket avlägsen tid och plats. Sommarens härligheter liknar mest en svagsint suck, en uppgiven längtan i minnet. Ändå kan man erinra sig människor och händelser badande i en varm sommarsol, sköna soliga dagar, resor till när och fjärran och ljusa, öppna horisonter. En resa som fastnat i mitt minne hade som sin destination Karl Johann i Oslo. Det var i slutet av 80-talet, egentligen en av de mer förskräckliga svenska somrarna. Över det svenska fastlandet låg konstant en gråsvart molnbank och förmörkade rymden för människorna. Sommaren tycktes för många vara förlorad och charterresandet fick en ny högkonjunktur.

Själv befann jag mig båtluffande längs bohuskusten och här i havsbandet var dagarna mestadels både soliga och varma. Efter Smögen och Fjällbacka hade jag hamnat i Strömstad och tänkte nu ta språnget till nabolandet i nordväst. Ett litet gungande fartyg förde mig över böljorna till Fredrikstad i Norge. Solen lyste gul och trind – det var rejält varmt, ung. 25-30 C. Nu återstod den norske tågrutten till Christiania. Den skulle strax förvandlas till en ”tur på fjelle”, vilket jag inte alls hade räknat med. Stigningarna efter Fredrikstad var oavbrutna och mycket branta, solen stekte intensivt och värmen i kupén fick mig att tänka på tropikerna. Efter ca 60 minuter gav loket upp och vi blev stående mitt i den norska obygden i väntan på ström från ovan. – Nu kunde det ha varit läge för kontemplation, (andra alternativ tycktes uteslutna), men i detta läge verkade mest ovissheten vara den allenarådande stämningen; – vi fick nämligen inga informationer om vad som hade hänt. Om jag haft starkare  kraft och vilja så hade jag ur ryggsäcken nu kunnat hala fram en bok av Dag Solstad och där kunnat läsa en av de övertygande kapitelingresserna:

Dans i Grünerlökka Folkets Hus, en flicka som inte kom, ett nattligt pokergäng, och hör Ivar Jordahls sång om att arbetarna har vetenskaperna på sin sida och kommer att konkurrera ut borgarna.              solstad-a[Svek : förkrigsår av Dag Solstad, 1979]

Men just i detta ögonblick kändes det som om vetenskapen hade svikit mig och alla andra och att jag dessutom befann mig långt i utkanten av det borgerliga samhället men ändå gärna ville nå fram. Jag försjönk i slummer men väcktes av att tåget plötsligt ryckte igång efter 1½ timmes stillastående. Efter ett långt och tappert genomlidet rälsdunkande kunde jag i fjärran se Oslofjorden som ett blått band nedanför oss och långt där borta den ”pene byn”.

Något försenad kunde jag vandra ut genom den postmoderna Centralstationen, vilken tycktes vara ett blandning av T-banestation, mausoleum och bunker. Efter att ha lämnat luftkonditioneringen i hallen bakom mig klev jag nu ut i ett 35-gradigt Oslo. Här fanns inget skydd, den öppna platsen måste överkorsas och hur hitta något att svalka den torra strupen med??? Tanken på ett besök vid Munchmuséet var bordlagd och framstod som ett mycket framtida projekt. Automatiskt styrdes stegen mot Centrum och Karl Johann var omöjlig att undvika. Paradgatan var denna dag en enda jätterestaurant där varje kvadratmeter trottoaryta var fylld av div. uteserveringar, öltält och kaféer. Jag fann snabbt lä under en baldakin och beställde in öl. Inte en enda av de norrmän som här fanns att se stämde in på de rykten om ”landet av tråkmånsar” som dittills hade nått mina öron. Tvärtom, möjligheten av att njuta en öl i lugn och ro existerade icke, man blev du och bror, generositeten var stor – det bjöds friskt. Mycket öl gick åt i värmen och en och annan fann på rådet att gå hem till sitt och ta en nordisk eftermiddagssiesta.

Själv tog jag mig samman och drog på eftermiddagen iväg ”österpå” mot Munchmuséet. Det besöket var också lyckat även om den ljusa sommaratmosfären kanske gick förlorad bland Munchs mer melankoliska och ångestladdade målningar. I den sena eftermiddagen vandrade jag från förorten in mot Centrum. Nu var skyarna dunklare och luften mer dämpad. Hade det därtill varit kallare och mörkare kanske något av den doRudolf_Nielsenva stämningen i Rudolf Nilsens diktning om Oslos hyreskaserner kunnat infinna sig. Skildringen av de murriga, gråa fattigkvarteren med smala, mörka gränder och höga hyreshus vilka jag aldrig sett trots att jag vet att de säkert finns, (har funnits?), – arbetarstan som jag aldrig har stött på, trots att jag har varit i Oslo några gånger i mitt liv. – Återresan till Strömstad blev en odramatisk, lätt medioker resa i långfärdsbuss. Här fanns blott bensinmackar och hamburgerkiosker att skåda längs asfaltsleden. – Men min resa tar inte slut här; nya upplevelser följer. Det går ju flera tåg.

Claes Hennies, Dec. 1994, rev. Nov. 2013

 

Oslo Gråbeingårdene

GATEGUTT

Jeg kom till verden i en murstensgård

og blev en gategutt

Og ingen gategutt er födt igår.

Han finner tidlig både skyteskår

og krutt.

Jeg har en sang, en liten enkel sang:

Jeg er en gategutt.

Og den har verget meg så mangen gang,

og ofte har den reist sig i sin klang

og skutt.

Den er min tross, den er min tro og dröm:

Jeg er en gategutt.

Og den er hatets sang, en elv i ström,

og kjaerlighetens vise, ung og öm,

til lutt.

I krematoriet vil min hvite ild

til slutt,

når hjertet flammer i det siste spill,

förkunne stolt for dem som lytter til:

Jeg var en gategutt.

[Rudolf Nilsen]

Välfärdens normering : 1980-talet

Posted on Updated on

Välfärdens normering : 1980-talet : tillägnad Vladimir Vysotskij.

Ekonomin var körd i botten. Efter det intensivt roliga året vid universitetet väntade nu bistrare tider. Mitt saldo uppvisade ett tidsglapp på 2 månader innan A-kassans pengaregn skulle falla ner över mig. Inkomsterna var numera 0:- kr per månad. – Efter några dagars betänketid svalde jag all stolthet och begav mig med dröjande steg iväg till Socialbyrån. Det var en kall majmånad; naturen verkade stå i tvekan över vilken väg den skulle ta, ett läge liknande mitt eget.

Så stod jag under den stora belysta skylten med den uppmuntrande texten: ”Social Service”. Sakta drog jag i den tuspiraltrappanga portens dörrhandtag, beskådade de stilenliga stål- och plåtinfattningarna runt portfönstren, steg sen’ in och klev fram mot trappan. Spiraltrappan som ledde upp till kontoren ovanför verkade leva ett eget stilla, stålgrått liv, fritt svävande i det för övrigt tomma trapphuset.

Köandet bland de andra trälarna i väntrummet drog ut på tiden. Mina grannar, klienterna, var sorgsna, satt nersjunkna med knutna anletsdrag. Där rådde inte den slags spänning som ibland finns inför en Bingokväll, inte heller den som kan drabba glada amatörer i en tävlingskväll i Idol… – Omsider blev jag kallad till en assistent med egen modul i närmsta korridor. Vid dörren tryckte jag på en knapp i signalanläggningen och en grön lampa blinkade på panelen. Högvinst!

Jag kliver in och en imposant dam i grå flanelldräkt med ett vitt burrhår stirrar bekymrat på mig. Hon pekar mot en fåtölj och jag sätter mig. HeOffice Worker with Mountain of Paperworknnes kyliga, ointresserade ögon ser på mig och hon säger:

– Nå, vad kan jag göra för dig, käre vän?
– Ja, hrmmm, jag är utan inkomst de närmaste två månaderna…”

Så följer en lång och detaljrik redogörelse för vad jag har gjort, vilka mina planer är och hur jag förtvivlat letar efter ett jobb inom mitt valda yrke, vilket olyckligtvis har hamnat inom den för staten så kostsamma kultursektorn. – Damen med de skarpa ögonen stirrar kallt:

– Käre vän, du befinner dig ju bara i en skarv. Du kommer att få inkomster och du har i förtid spenderat de tidigare. MEN. Vi på Förvaltningen ska ta upp ditt fall till behandling. Kom tillbaka om fyra dagar för besked.

Efter fyra dagars väntan har jag åter vandrat iväg till betongklosshuset, som tronar intill den hårdtrafikerade bilgatan, jag har klivit upp för samma spiraltrappa och sitter återigen i samma gråa fåtölj. Damen med stirrblick mittemot mig tar fram några papper beslutsunderlag och deklarerar:betonghus

– Förvaltningen har beslutat att tilldela dig ett lån för den här tiden. När du åter får inkomster gör vi upp en avbetalningsplan och du återbetalar under några månader. Har du några hushållsräkningar som du behöver hjälp med?
– Jo, jag har en elräkning och så har jag en telefonräkning som ska betalas…
– Jaså, du har telefon. Men det är ju en onödig lyx…

Jag känner nu hur hakan vill falla ner och ögonen tenderar att snurra runt några gånger, men jag hejdar anfallet och säger inget. Tacksamt tar jag emot det generösa erbjudandet om elektricitetshjälp.

Allt ont förgår. Ont har sin tid, gott har sin. Efter vinter kommer vår. Den hårdaste is tinar i solsken. Och självfallet har jag betalat tillbaka när nästa vår kommer. Med den sista återbetalningschecken bifogar jag ett brev. Där står:

”Jag vill tacka Förvaltningen för det generösa lånet av 2.500/månad. När jag nu betalat åter sänder jag ett särskilt tack till Assistent Vresig, som jag förutsätter lever ett ekonomiskt välgenomtänkt liv och jag tar för givet att hon ej heller innehar någon så onödig lyx som en privat bostadstelefon. En sådan kan ju utgöra en stor belastning för oss här nere i pyramidens botten…”
                                                                         Med vänliga hälsningar,
                                                                                 Er bidragstagare XXXXX.
Präntat i september 1996, rev. 2013 av Claes Hennies 
 

  Vladimir Vysotskij 1938 -1980

vysotskij

                                                                      SANNINGEN OCH LÖGNEN.

Sanningen gick genom världen i rågblonda flätor
och för de arma och lytta hon klädde sig fin.
Kärringen Lögnen stack huvudet ut genom fönstret
– Du kan få sova hos mig! väste Lögnen. Kom in!
 
Sanningen trippade in där och la sig i sängen
somnade stilla och andades lätt som ett barn
Lögnen slet av henne filten och flinade elakt
drack sig berusad och smidde sin gruvliga plan.
 
– Kärring som kärring! sa Lögnen med bulldogsansiktet
hicka och rapa och flina belåtet och sjöng:
– Om vi går nakna som när vi blev födda till jorden
kan ingen mänska se skillnad på sanning och lögn.
 
Klänningen stal hon. Hon flätade håret med gullband
spotta och svor och drog på sig den prydliga skon.
Klockan och plånboken tog hon och sprang ut på gatan,
viftande stolt med vår Sannings legitimation.
 
Sanningen vakna och sakna sin gyllene klänning
oklädd och undrande stod hon på Lögnens altan.
Nån tog en näve med gatlort och slängde på henne
Smutsig och naken sprang Sanningen gatlopp i stan.
 
– Oskyldig är jag! skrek Sanningen. Lögnen har stulit
klänning och klocka och plånbok och ID-bevis!
Arma och lytta, de jagade henne med stenar
tills hon blev gripen och slagen av stadens polis.
 
– Sanningen känner vi! Hon går i gyllene klänning
Du är väl full om du tror vi kan luras så lätt
Sanningen går inte naken och smutsig på gatan
Prygla bedragerskan! Kämpa för sanning och rätt!
 
Sanningen grät och bedyrade länge sin oskuld
nu är hon fattig och sjuk och kan ingenstans bo.
Lögnen far fram i en yster galopp genom världen
för hon har stulit ett renrasigt kapplöpningssto.
 
Så ser det ut. Du kan låta förhoppningen fara,
fast det finns dårar som strider för Sanningens skull.
Säkert kan Sanningen segra med tiden, men bara
om hon kan stjäla som Lögnen och ljuga för guld.
 
Ofta när du dricker vodka med törstiga bröder
blir du så blind att du glömt var du somnat som gäst.
Vakna och gråt, för Lögnen ska bära din skjorta
vakna och gråt, för Lögnen har stulit din häst!
 
Lögnen den går att klä av, det är sanningen, bröder,
titta hur hon går omkring i dina byxor och väst!
Vakna och gråt, för Lögnen ska bära din klocka
vakna och gråt, för Lögnen ska styra din häst!
 
[Vladimir Vysotskij]

I Danmark dejligst – bland kulturens belevade och tölpar

Posted on Updated on

I DANMARK DEJLIGST – BLAND KULTURENS BELEVADE OCH TÖLPAR.

Over så lang en afstand.danmark

Efter sigende kom döden
Til Hemingway
Sent om eftermiddagen
Jeg har aldrig mödt den
Hverken som begravede kanariefugle
Eller som korte stakåndede svar
I en telefonsamtale
Naeppe hörlig
Over så en lang afstand
Men forliden hörte jeg igen
Små trin
Utålmodigt trippende
Bag mig

[Torben Bille]

Det var en mild sommarkväll sommaren 1994 i landet Danmark. En van resenär hade här kunnat finna en grånad bibliotekarie på väg mot en mindre, men väl inrökt krog i staden X-sted. Inne i lokalen rådde ett stilla lugn. ”Allt var stilla som i ett dunkelt ljus, över marken, över stadens hus.” Den almindelige, hyggelige Dansken tycktes förbereda sig hemmavid för ett danskt kvällsgemyt.

Även vagabonderande turister var någon annanstans, på väg mot avlägsna, längre bort belägna mål. Byens gator andades vila och frid, som om de väntade på att muntra danska fötter skulle komma trampande över gatstenen på väg mot en sjov aften i hygge og gammen.

vaegterenEnsam, i krogsalen steg jag in ; där satt inte många själar men de som satt där hade det godt. Ett milt kvällsljus strilade in över mörka träbord och paneler. Levande ljus på alla bord och ett stilla sorl från några kvinnor som jobbade i baren. Jag slog mig ner vid ett litet bord i ett hörne med överblick ut mot lokalen. På menyn fann jag Sherry-Sild på rugbröd och en Carlsberg Hof. Trivseln var prima när jag så sakteliga försjönk in i det danska tidningsspråket.

Damerna i baren, en kvinna i 50-årsåldern och en yngre medhjälp, dukade åt sig i avvaktan på den större kvällsrusningen med nya gäster.

Så hörs med ens ett tungt klampande av kängor mot stengolv. In stiger några ungdomar i 25-årsåldern. Nationalitet var inte att ta miste på, trots den hippa, förrädiskt Amerikainspirerade klädseln: Basebollkepsar med långa brätten som vilade mot lurviga nackar, säckiga tröjor och slitna blåjeans. Den djärvaste av ynglingarna går direkt fram till baren och slår sig snabbt ner på en barstol varifrån han ropar ut i rummet till den 50-åriga damen:

– Höörru, ja´ vill ha sprit.

– Hva sier du for noet?

– Ja´ vill ha sprit, hörru.

– Hva mener du? Sprit, hvad er det?

– Föstårru inte svenska? Ja´ vill ha sprit, hajjarru?

– Sprit. Jeg förstår ikke. Måske du kan forklare det hele? Hvad er det der som du vill ha?

– Äh faan, Ja´ tror ja´ tar grogg i ställe´. Harru´ grogg?

– Nej, det tror jeg ikke. Grogg, – hvad er det?

– Grogg, – ru har väl för faan grogg!

Den yngre servitrisen skyndar nu till och med gemensamma språkliga ansträng-ningar lyckas man förse den törstige svensken med det han så hett åstundar. – De båda damerna återvänder till sin middag efter att ha försett sällskapet med öl, sprit och grogg till allas förnöjelse och trevnad. – Men det dröjer inte länge innan gänget i baren behöver mer av öl-sprit-grogg.

prosit– Hörru, harru tid att servera ett par öl till? [Rösten från baren verkar vara desperat].

I detta nu ser jag den äldre danskan som sitter vid ett bord mellan mig och baren med ryggen vänd mot min vrå, – jag ser henne försiktigt vända sitt huvud åt mitt håll och med stora frågande ögon, utan att hon säger ett enda ord, uttalar hon ändå ljudlöst till mig de magiska orden:

– ”Är detta dina landsmän? Tillhör du samma nation?”

Och trots att jag har mina egna lik i lasten måste jag nu i detta läge sakta skaka mitt huvud och med ögonen svara henne:

– ”Nej, jag känner dem inte. De tillhör ett annat folk, Marsinvånare kanske, oknutna Oknytt möjligen, underjordingar eventuellt, – även om de inte är de små grå. Jag vet inte var de har inhämtat sin stil eller varifrån inspirationen till frånvaron av dylik har kommit”.

Våra danska vänner tycks nöjda med mina ordlösa svar. Själv börjar jag känna mig illa till mods, lokalen har blivit bullrig, den andliga miljön har förslummats och jag vill inte längre dela lokal med svenskar som vill våldgästa Danmark utan minsta möjlighet till anpassning till andra. Egocentrerade, egotrippade, bortskämda, råa, vulgära och trakasserande sin omgivning.

– Har Stockholmsungdomen blivit besserwisseriets mittpunkt och är det så att oförståndet minskar i takt med det geografiska avståndet från Kungl. Huvudstaden?? Vem vet?

Klart dock: Någonting har hänt.

vinkaelderen

[Claes Hennies, 1994. Rev. i dec., 2016]

I det röda huset intill berget vid vägs ände

Posted on Updated on

I det röda huset intill berget vid vägs ände :

minnen från Västsverige

ekalle-bOh my name it is nothin’
My age it means less
The country I come from
Is called the Midwest
I was taught and brought up there
The laws to abide
And that the land that I live in
Has God on its side

[Bob Dylan]

För en utsocknes verkade huset klamra sig fast mot den branta bergväggen, mot klipporna som stupade rakt ner i skogskanten ett hundratal meter från husets baksida. Men det var btraktarens egen förvillelse, ögonen som lurade sig själva, när man gående på den slingrande grusvägen närmade sig huset. Vägen kantades av uråldriga ekar, vackra vårdträd som flöt ihop med den intensiva grönskan invid bergstupen.

Framför huset, på andra sidan vägen, låg Prästängen där hästar betade av det saftigt gröna gräset. Och bortom ängen, efter en kort backe låg prostens egen gård. Dit kunde Elin gå när hon vari beråd eller oråd. Annars gästade man inte prostens – utom i körkan efter högmässan. Till mässan gick alla de gamle varje söndag. Man litade till Gud och ville gärna följa de tio buden, allt efter var och ens förmåga.

Vid sidan av det röda huset, under berget, låg andra fattigmanshus utspridda. Ibland hände att någon gammal gumma, hette hon Beata eller liknande, kom ut från någon av stugorna, rundade Prästängen, gick in till Elin – min mormor – med en tom kopp och bad att få låna socker. Då kunde gästen gärna undfägnas med en kopp kaffe med socker på bit. Lite byskvaller hörde till, även om Elin själv sällan var den första att leda samtalet därhän.

hunneberg-bDet var efterkrigstid, 1950-talet hade kommit med modernitet, fart och framtidstro. För de gamla statarna var det en omställnngs-tid Morfar hade lämnat sin statartjänst och satt i ett hörn av köket och åtnjöt sin pension. Hans kraftiga händer vilade tungt mot det krökta handtaget till den stora träkäpp han alltid hade intill sig, vare sig han satt eller stod.

Från sin köksvrå hade han en total överblick över allt som passerade förbi hans ögon. Inget undgick dem trots att han mestadels satt tyst. Köket var husets korsväg. Här åt man, skvallrade, lyssnade på radio, fick besök av grannar och vuxna barn. Rummet var stort och fyrkantigt – men sällan en lugn och stilla plats att vara på. Ville man nå någon var köket den självklara platsen.

Vedspisen stod i ett hörn. Intill köksfönstren sträckte sig långa arbetsbänkar för bak, matlagning och disk. Mot baksidans trädgårds-fönster stod en pinnsoffa och framför den ett stort och högt köksbord. I takhöjd längs skorstensmuren löpte en lång vågrät stör, där nybakade hålkakor hängdes upp. Elin var kökets matrona, – morfar hade med sin höga ålder och utslitna kropp tvingats retirera från sina tidigare självklara bastioner.

Som litet barn såg jag min morfar storögd sitta stirrande långt bort i fjärran. Ibland trodde jag att han var ett spöke, eller en relikt från ett sjunket Atlantis (även om jag vid den tiden inte visste vad Atlantis var…). Morfars vita skärmmössa och den vita, kraftiga mustaschen gav honom ett ålderdomligt exotiskt utseende, som tycktes äldre än hans naturliga ålder.

Ändå var det liv i ”gubben”… Vedbacken var hans domän, han kunde fortfarande svinga en yxa. Intill vedbacken låg hönshuset. Hönsen sprang fria och pickade i sig vad de kom åt utomhus. – En dag fick jag se morfar Alfred komma springande på kvicka ben, jagande en höna. Till slut fick han tag i henne, snurrade hönan runt dess nacke; han gick in i vedbon med höna och yxa, ett smackande ljud hördes och ut kom en höna springande utan huvud.

Jag mådde illa. Hur kunde denne gammelman vara funtad? Jag kände mig som en främling. Och det var jag också. Jag var en bortskämd storstads- unge; – en gäst i verkligheten, som bara i myt och saga hade hört talas om landsbygdens folk.

Först i vuxen ålder begrep jag att jag och morfar var produkter av olika kulturer, av skilda livsvärldar. På 1950-talet kolliderade bondesamhället mot moderniteten. Böndernas möten med djur och natur hade varit mer genuin och direkt. Någon större plats för sentimentalitet hade man inte råd med. I vår nutid har djurslakt gjorts mer avskild och respektabel; – i bondesamhället hade man sådant nära inpå sig.

På Elins och Alfreds gårdstun, invid Prästängen, stod jag en eftermiddag när en stor tingest kom farande och bromsade in så att gruset yrde fram-för det röda trähuset. Ut ur bilen klev en glad morbror för att visa upp sitt nyförvärv, – den första PV 444 jag hade sett i mitt då så unga liv. Mormor gladdes medan Alfred var avvaktande. Han var mer hemtam med hästar än med hästkrafter. Med bilen vidgades horisonten för de yngre. Inget av de vuxna barnen blev kvar vid jorden. Deras uppväxtminnen bestod av fattigdom och elände.

Plåtslagare, mekaniker, servitris och sömmerska var yrken som lovade mer för framtiden. Min egen mor prövade på två av dessa yrken. Hon blev en ytterst skicklig sömmerska, självlärd. Det enda hon senare klagade över var att hon aldrig fick gå i de skolor hon hade haft de allra bästa förutsättningar för.

I huset under berget blev mormor och morfar kvar så länge orken räckte, innan det blev dags för andra lösningar när ålderns krämpor gav sig till känna. Kvar var ändå de många barnen, barnbarnen och minnena från ett långt och arbetsamt liv.

[Claes Hennies, 1992, rev. 2016]

statarbarn

Sommarminne i juletid : Karl Johann, Oslo

Posted on

Snön ligger tung på taken,Oslo Gråbeingårdene.jpg b
tomten är fattig och naken
dräkten på pantbanken finns att beskåda
skägget det sitter i Nordbankens brevlåda
Men säcken är präktig och fet som grisen
ty ingen berättat för tomten om krisen,
så därför kring granen vi tryggt kan dansa
Å jänta å ja till musik av Trygg-Hansa

[Hagge Geigert]

Nu när det lackar mot jul, – julklappar och roliga tomterier står för dörren, så verkar ju ”sommarkollo” vara beläget vid en mycket avlägsen tid och plats. Sommarens härligheter liknar mest en svagsint suck, en uppgiven längtan i minnet. Ändå kan man erinra sig människor och händelser badande i en varm sommarsol, sköna soliga dagar, resor till när och fjärran och ljusa, öppna horisonter. En resa som fastnat i mitt minne hade som sin destination Karl Johann i Oslo. Det var i slutet av 80-talet, egentligen en av de mer förskräckliga svenska somrarna. Över det svenska fastlandet låg konstant en gråsvart molnbank och förmörkade rymden för människorna. Sommaren tycktes för många vara förlorad och charterresandet fick en ny högkonjunktur.

Själv befann jag mig båtluffande längs bohuskusten och här i havsbandet var dagarna mestadels både soliga och varma. Efter Smögen och Fjällbacka hade jag hamnat i Strömstad och tänkte nu ta språnget till nabolandet i nordväst. Ett litet gungande fartyg förde mig över böljorna till Fredrikstad i Norge. Solen lyste gul och trind – det var rejält varmt, ung. 25-30 C. Nu återstod den norske tågrutten till Christiania. Den skulle strax förvandlas till en ”tur på fjelle”, vilket jag inte alls hade räknat med. Stigningarna efter Fredrikstad var oavbrutna och mycket branta, solen stekte intensivt och värmen i kupén fick mig att tänka på tropikerna. Efter ca 60 minuter gav loket upp och vi blev stående mitt i den norska obygden i väntan på ström från ovan. – Nu kunde det ha varit läge för kontemplation, (andra alternativ tycktes uteslutna), men i detta läge verkade mest ovissheten vara den allenarådande stämningen; – vi fick nämligen inga informationer om vad som hade hänt. Om jag haft en starkare så hade jag ur ryggsäcken nu kunnat hala fram en bok av Dag Solstad och där kunnat läsa en av de övertygande kapitelingresserna:

Dans i Grünerlökka Folkets Hus, en flicka som inte kom, ett nattligt pokergäng, och hör Ivar Jordahls sång om att arbetarna har vetenskaperna på sin sida och kommer att konkurrera ut borgarna .                                                                                                                                [Svek : förkrigsår av Dag Solstad, 1979]

Men just i detta ögonblick kändes det som om vetenskapen hade svikit mig och alla andra och att jag dessutom befann mig långt i utkanten av det borgerliga samhället men ändå gärna ville nå fram. Jag försjönk i slummer men väcktes av att tåget plötsligt ryckte igång efter 1½ timmes stillastående. Efter ett långt och tappert genomlidet rälsdunkande kunde jag i fjärran se Oslofjorden som ett blått band nedanför oss och långt där borta den ”pene byn”.

Något försenad kunde jag vandra ut genom den postmoderna Centralstationen, vilken tycktes vara ett blandning av T-banestation, mausoleum och bunker. Efter att ha lämnat luftkonditioneringen i hallen bakom mig klev jag nu ut i ett 35-gradigt Oslo. Här fanns inget skydd, den öppna platsen måste överkorsas och hur hitta något att svalka den torra strupen med??? Tanken på ett besök vid Munchmuséet var bordlagd och framstod som ett mycket framtida projekt. Automatiskt styrdes stegen mot Centrum och Karl Johann var omöjlig att undvika. Paradgatan var denna dag en enda jätterestaurant där varje kvadratmeter trottoaryta var fylld av div. uteserveringar, öltält och kaféer. Jag fann snabbt lä under en baldakin och beställde in öl. Inte en enRudolf_Nielsenda av de norrmän som här fanns att se stämde in på de rykten om ”landet av tråkmånsar” som dittills hade nått mina öron. Tvärtom, möjligheten av att njuta en öl i lugn och ro existerade icke, man blev du och bror, generositeten var stor – det bjöds friskt. Mycket öl gick åt i värmen och en och annan fann på rådet att gå hem till sitt och ta en nordisk eftermiddagssiesta.

Själv tog jag mig samman och drog på eftermiddagen iväg ”österpå” mot Munchmuséet. Det besöket var också lyckat även om den ljusa sommaratmosfären kanske gick förlorad bland Munchs mer melankoliska och ångestladdade målningar. I den sena eftermiddagen vandrade jag från förorten in mot Centrum. Nu var skyarna dunklare och luften mer dämpad. Hade det därtill varit kallare och mörkare kanske något av den dova stämningen i Rudolf Nilsens diktning om Oslos hyreskaserner kunnat infinna sig. Skildringen av de murriga, gråa fattigkvarteren med smala, mörka gränder och höga hyreshus vilka jag aldrig sett trots att jag vet att de säkert finns, (har funnits?), – arbetarstan som jag aldrig har stött på, trots att jag har varit i Oslo några gånger i mitt liv. – Återresan till Strömstad blev en odramatisk, lätt medioker resa i långfärdsbuss. Här fanns blott bensinmackar och hamburgerkiosker att skåda längs asfaltsleden. – Men min resa tar inte slut här; nya upplevelser följer. Det går ju flera tåg.

Claes Hennies, Dec. 1994, rev. Nov. 2013

Oslo Gråbeingårdene

GATEGUTT

Jeg kom till verden i en murstensgård

og blev en gategutt

Og ingen gategutt er födt igår.

Han finner tidlig både skyteskår

og krutt.

Jeg har en sang, en liten enkel sang:

Jeg er en gategutt.

Og den har verget meg så mangen gang,

og ofte har den reist sig i sin klang

og skutt.

Den er min tross, den er min tro og dröm:

Jeg er en gategutt.

Og den er hatets sang, en elv i ström,

og kjaerlighetens vise, ung og öm,

til lutt.

I krematoriet vil min hvite ild

til slutt,

når hjertet flammer i det siste spill,

förkunne stolt for dem som lytter til:

Jeg var en gategutt.

[Rudolf Nilsen]

Livet i Haga mellan husen – Retrospekt 1973 – 1993

Posted on

Haga strövtåg

Livet i Haga mellan husen – Retrospekt 1973 – 1993 : Eller från ett fönster mot gården.

I offentliga publikationer beskrivs Kåkstaden Haga ofta som Göteborgs första arbetarstadsdel – och det är nog en korrekt beskrivning på stadsdelens tidiga historia från ca 1840 och fram till 1945. Men när författaren till dessa rader hösten 1973 för första gången som nyinvandrad och förundrad gäst i verkligheten promenerade i stadsdelens gränder och prång letade han förgäves efter de äkta ”Prolletärerna”. – Vad ögat såg var förslummade hus, – ”rötet träverke” -, och på gatorna gick lustiga människor klädda i svarta jeans och tröjor, fransiga jackor och röd/vitrutiga schalar virade runt resp. huvud. Visserligen hade jag redan redan sett sådant folk några gånger tidigare, men här syntes de förekomma i större mängder och även uppträda med en pondus som utstrålade sådan styrka att stadens alla politiker och högra tjänstemän för säkerhets skull tycktes ha låst
in sig på ”Börsen” vid Gustav Adolfs Torg.

Själv bodde jag då inte i Haga men söndagens vandrarstig bar ofta iväg till Gun och Bertil vid Sprängkullsgatan. Några få steg över gården uppför en knarrig trappa, knackelibang på dörren och någon yrvaken själ öppnade. Inne i den lutande lägenheten var det varmt och skönt, men ute på svalen med dess kallfrusna toalett kunde det vara besvärligt för de boende. Dock – vad var man inte beredd att utstå när det nu var inne att vara fattig, att stå vid sidan av samhället och även få en möjlighet att kunna dela sitt öde med arbetarklassen (som f.ö. redan hade förflyttats till Bergsjön, Angered och Frölunda där det fanns både varm- o. kallvatten, badkar, kyl/frys och elspisar som standard).Haga vid rivningshot

Om man klev iväg en bit upp längs Sprängkullsgatan till Allaktivitetshuset och där följde de vingliga trapporna upp till vindsetagets café Sprängkullen, där de tuffaste allaktivisterna härjade, så kunde man skåda reminiscenser från den stora Hagahusbataljen. Hagahuset hade en längre tid ockuperats av skäggiga, engagerade ynglingar och ungmör med bonniga förkläden, vilka där hade utspisat de hungriga ”massorna” i ett gemensamt soppkök. Den tiden var nu förbi och en välkänd liberal tjänsteman, hr X-it, hade stoppat det hela. När jag nu i min oskuld stod vid Sprängkullens anslagstavla kunde jag där se ett foto av sagde tjänsteman och vid sidan av detta hängde en håltrasig disktrasa under vilken det var noga präntat: ”Detta är inte ett foto av tjänsteman X-it utan detta är en helt vanlig disktrasa”. [Sådan var tiden och vi fick leva med den sådan den var]. – Hemma hos kulturarbetaren Lena på Skolgatan kunde det dessutom vara riktigt besvärligt, ty där vilade gärna doften av den indiska rökelsen envetet kvar i de många draperierna.

Haga hade också sina hyreskollektiv där de unga inneboende smidde ränker inför den vackra, ljusa framtid som skulle komma – det var här snarare fråga om månader än om år. Verksamheten expanderade och hyresgästerna kunde t.o.m. bli så många att man omsider tvingades ta sin tillflykt till någon större villa i Göteborgsskärgården. Här kunde man ändå hålla kontakten med kvarblivna kamrater i de gamla kvarteren. I kollektiven delade man det mesta av livets vedermödor. Men trots att den för varje kollektivist obligatoriska diskningsplikten allmänt sågs som ett vackert utslag av den proletära kreativiteten / identiteten, så kunde frågan om utförandet av denna påbjudna plikt emellanåt leda till att ett kollektiv splittrades. – Kollektivisterna återgick då ofta till sina tidigare individuella existenser; – det hände även att en och annan återflyttade till centralare delar av borgarstaden.

På 80-talet ”sanerades” Haga ; (uttydes: Dyrare, finare, vräkigare). Troligen blev de sista Hagapensionärerna utvräkta till bättre bostäder utanför stadskärnan. T.o.m. Journalist Menanders hus, (där han översatte Internationalen till svenska), revs. – Här skulle vi nog kunna spåra en och annan gråsosse som medansvarig. Nu spelar kanske inte detta någon större roll, då det i nutiden endast är ett ytterligt litet fåtal i befolkningen som behärskar texten till sagda melodi. Kulturarv är en sak för en människa och en annan för en annan. Nåväl, staden satsade (under opinionens tryck) på renoveringar av de hus som det kommunala bolaget tidigare hade försummat under ”studentepoken” i Haga.

Nya problem uppstod dock. Bilen var numera i var mans ägo och Haga blev (och är) kringränt av billeder vilka mycket konkret förpestar invånarnas liv och vardag. Men stadsdelen som sådan är uppfräschad – trähusen har fått nytt virke, standarden i lägenheterna är fullt modern och ett och annat betonghus har, – efter vissa rivningar, – smugits in i den gamla bebyggelsen. De gamla källarlägenheterna med sin överbefolkning och TBC-smitta är borta. Alla kvarter har sina tvättstugor och sin obligatoriska standardiserade sandlåda. Det enda som upprör nutidens Hagabor är egentligen blott några stackars överblivna katter som fortfar med att springa lösa och därför kan tänkas förorena i sandlådorna. – Att Haga samtidigt är begåvat med 4 à 5 parkeringshus ger bara ett charmigt inslag i gatubilden. Ett av P-husen liknar något österländskt tempel med sina mosaikinläggningar i tegelväggarna ; ett annat återigen påminner mer om Stammheim-fängelset där det förtvivlat försöker smälta in mot Skansbergets sköna backar. Ett tredje P-hus har slunkit in mellan två universitetsbyggnader på ett elegant och diskret sätt. De står här som ståtliga minnesmärken för en egendomlig tid, – på det att framtidens omedvetna kulturminnesvårdare med darr på stämman ska kunna säga: ”Det bästa hos 1900-talsmänniskan var bilen”.

Haga sommarNu är det inte blott Göteborg som drabbats av dessa farsoter. I Stockholm är problemet ett mycket gammalt problem, vilket framgår av följande utdrag ur ett epos av Thomas Tidholm:

På lördagen samlas också en del fina bilar på våran gata. Det är folk från Finntorp och Björknäs, villaägare mest, som parkerar här för att gå och köpa lax på NorrMalms på Folkungagatan. Om vardagarna är det mest gamla man ser på vår gata och dom håller sig nära husväggarna som dom ska. Det är bara bilskötarna som vågar sig ut på själva gatan, och till och med dom håller sig helst i närheten av sina bilar.

Varför är folk så intresserade av science fiction? Det händer att vi åker på en motorväg och kommer in i en sån där uppskjutningsramp / trafikplats med pissgult ljus över, och då brukar jag tänka: HERRE MIN SKAPARE, DE HAR VERKLIGEN TAPPAT HUVET!!! Men när jag kommer hem och sitter där ännu darrande av anspänningen vid min tekopp, då säger jag till mig själv: Äsch, dom har läst för mycket science-fictionböcker. Det har hindrat dem att se verkligheten.
Men varför blir jag så nervös varje gång jag ska till att skriva en roman om vår tid? – Lite verklighetsflykt skadar inte, det har vi aldrig sagt. Men att gå så blodigt
till överdrift?

För deras tidsuppfattning må Gud bevara oss. – Jag tvår mina händer. [Tidholm, T.: I dina armar, 1970]

I Sverige, i verkligheten
Claes Hennies