Gubbstruttar och Tikkanenfigurer

Publicerat den Uppdaterat den

De anställda arbetar övertid, men de friställda har tid över.

Jag kan inte springa tjejmilen så jag får lunka gubbstrutten.

Bolagisera Sverige så tar styrelsen regeringsansvaret.

Friheten är inte hotad så länge vi inte släpper någon i närheten av den.

Förr var jag lyckligt omedveten men nu är jag olyckligt medveten.

Annonser

1979 och den förunderliga resan till Grekiska övärlden.

Publicerat den Uppdaterat den

href=”https://hennies4stories2tell.files.wordpress.com/2019/03/grekland-79.-50-b.-spetses.jpg”>u

Så jag målar, donna BiancaGrekland 79. 50 b. Spetses
Ty det roar mig att måla så.
Om det frågas, donna Bianca,
Säg: ”Det roar honom att måla så!”

”Realistisk är hans tanka,
Och romantisk är den likaså
Ingen enhet, donna Bianca,
är i denna målarkonst att få!”

”Säg pedanten, donna Bianca,
Att det roar mig att måla så,
Arabesken är en  ranka,
Som en stel pedant ej kan förstå!”

[Gustaf Fröding, Ur: Nytt och Gammalt]

Mitt i sommaren rullade vårt tåg iväg från Göteborg C. Det masade sig långsamt upp via viadukten i Olskroken och dunkade iväg mot Kungsbacka och Malmö. Vi var två ynglingar fyllda av entusiasm, typiska interrailare. Med varsin ryggsäck var vi beredda på att erövra Europa. – I Malmö bytte vi tåg mot Ystad, fann ett vandrarhem och övernattade.

Min medresenär hette Leo och hade gått på konstskola i Göteborg. Han var begåvad i oljemåleri och målade i klassisk stil. För modernister hade han inte mycket till övers. Jag beundrade hans flinka penselföring, hans förmåga att gestalta och hans tro på konstnärliga principer. Annars levde han upp till ryktet om konstnärskap vad det gällde begivenhet på starka drycker.
Morgonen därpå tog vi en tågfärja till Swinoujscie vid polska Östersjökusten. Det här hände under den gamla Öst- Västblockstiden. Jag hade själv gjort resor i Östeuropa tidigare, men Leo var inte förberedd på förhållandena. Allt han visste var att Polen var ett gammalt kulturland.

>Nu kommer vi till ett kulturland, Claes. Det gamla dammiga, rigida Sverige lämnar vi bakom oss. Landet som är tråkighetens utpost på jorden. Vi kommer till ett land där konsten blomstar och kulturen är stor.
>Ja, jag är inte så säker på det, Leo. Polackerna är väl som vi, vardagsmänniskor som försöker gno ihop till brödfödan.
….Men han var fullt och fast övertygad om att landet var ett kulturland.

Från Swinoujscie tog vi ett tåg mot Wrocław (Breslau) i södra Polen. Vi kom dit på eftermiddagen och letade genast efter ett vandrarhem. En äldre herre visade oss vägen till en byggnad som inte låg så långt från stationen. Men bakgatorna var smutsiga och det låg bråte lite varstans. Vandrarhemmet var gammaldags med en enda stor sovsal. Och tvättrummet påminde lite om svensk militär inredning. Vi tog en kvällspromenad och somnade sedan trötta efter dagens ansträngningar.

Morgonen därpå hade Leo fått nog, han var besviken på de ålderdomliga förhållandena, på sotet, på allt:
>Vilket skitland. Och vilket krångel det var att hitta ett ställe. Och lort överallt. Fattigt och eländigt. Skönt att lämna landet. –
….Vi tog ett tidigt morgontåg mot Prag. Det tuffade fram i en gemytlig fart och snart klättrade det upp bland berg. Vi hade skaffat oss färdkost som vi satt med i kupén. Timmarna förflöt behagligt. Vid tjeckiska gränsen var det strikt pass- och visumskontroll. Vårt bagage genomsöktes. Därpå honnör och ett ”Herzlich wilkommen”.

När tullarna lämnat oss verkar det plötsligt ha slagit ner en Lidnersk blixt i Leos föreställningsvärld:
>Claes, nu kommer vi till ett kulturland. Stora författare, Kafka, Hăsek med flera. Karlsbron, Moldau….
>Ja, Prag är vackert. Vi ska nog finna oss till rätta där.
Väl i Prag försöker vi oss på en statlig turistbyrå. Men vad de vill erbjuda verkar vara mer av vandrarhem belägna i förorterna. Väl i gränden utanför hör vi en stämma från en vänlig dam i pensionärsåldern:

Looking for room??
>Yes, of course.
>Please, follow me.
Vår trio vandrar iväg bland gator i Prags innerstad. Snart står vi framför ett hus från förra sekelskiftet, ett hus med Jugendarkitektur. Det bär uppåt längs vindlande trappor. Vi hamnar inför en hög trädörr och kommer in i ett jättelikt rum där det står två sängar i gjutjärn. De står ihop, men vi drar isär dem för att få privata utrymmen. Det blir en rofylld natt bland fina dunbolster som damen har plockat fram.

Grekland 79. 10 b. PragDagen därpå, i arla morgonstund, vandrar vi ner mot Karlsbron, till landfästet vid Staré Mésto (Gamla Stan). Bron är avsedd för fotgängare och är kantad av helgonstatyer som förgylls av det starka solskenet. På andra sidan Moldau går vi genom arkaden i Tullhuset till Malà Strana (Lill-Sidan). Trappgränder kantade med sandgula hus vindlar sig uppför kullen fram till borgen Hradčany. Detta är en plats bebyggd av gamla böhmiska kungar redan på 900-talet, en liten sandstensgul stad i staden omgiven av en hög mur.

Men snart tröttnar Leo på arkitekturen och vill ha förfriskningar. Vi börjar nerförsvandringen bland gränderna, tar av till höger in i en gränd och kommer undan turistvimlet. Det hörs skrål och höga röster inifrån ett ölcafé, ett av Prags flera hundra.
>Här kliver vi in, säger Leo. Jag vill ha en öl.
>Men vi har ju mer att se längs Moldau. Det är för tidigt för öl. >Det där andra hinner vi med. Nu är det dags för öl. – Och så kliver han in i lokalen. Jag följer efter.

Ölkaféet har vitkalkade gamla valv och öppna fönster ut mot gatan. Här sitter ett flertal glada tjeckiska herrar med ölstop och skroderar. Leo får in sitt stop – jag beställer en mindre öl. Leo sveper sitt stop och beställer in ett stop till. Nu tar han fram block och pennor och börjar teckna av den folkliga interiören. Han drar till sig intresse.
>Men där är ju jag, där borta i vrån vid pelaren, säger en äldre man som har böjt sig ner över Leo. Vad ska du ha för den där teckningen?
>Du kan få den. Jag bjuder på den.
>Tackar. Men då bjuder jag på din nästa öl.
Leo delar frikostigt ut sina teckningar till höger och vänster. Han blir enormt populär. Att många av männen bara talar tjeckiska och språkförbistringen är stor är inget hinder. Jag fattar inte hur det har gått till, men allt är ett faktum. En kvintessens av gemyt och förbrödring. – Sent mot aftonen vandrar vi vidare.

I skymningen kommer vi ner till Moldaus strand på Lill-Sidan. Solnedgången är oerhört vacker. Snabbt plockar vi fram våra akvarellblock, sätter oss på en mur och målar för att fånga ögonblickets nu. Vi ägnar oss intensivt åt att fånga skiftningarna i vattnet och skyarna. Det mörknar mer och mer och vi märker inte att två andra ungdomar i mörkret närmar sig oss. De kommer fram i lyktskenet vid kajen. Det visar sig att de är holländare och själva studerande vid en holländsk konstskola. De är genuint intresserade av vårt måleri.

Vi packar hastigt ihop våra pinaler och slår följe med dem. I gatlyktornas sken vandrar vi över Karlsbron, kommer så åter till Gamla Stan.

Uppe på en halvtrappa vid ett hus är en upplyst ingång och där står något slags anslag om namn och öppettider.

>Här går vi in, säger jag och får med mig de andra.
Nu bär det nerför. Trappa efter trappa, vinklade i ett spiralmönster. Jag räknar med att vi är tio meter under marken. En stor källare visar sig, det är fem meter till taket. Den stora salen utgörs av ett enda stort valv, ljuskandelabrar på väggarna och fullt av folk runt de många borden. Ett zigenarkapell står för underhållningen.

En kypare kommer fram till vårt bord. Han är klädd i röd jacket, svarta byxor och skinande svarta skor. Jag frågar:
>What kind of red wines do you have here?
>Only the best in town, Sir? (Och så bugar han).
>And food?
>At this hour – only cold plates, Sir.

Vi beställer in salamibrickor och rött vin. Det smakar gudomligt. Leo tar som vanligt fram papper och penna och börjar teckna av musikkapellet. Det leder till att musikanterna kommer fram till vårt bord och börjar spela ungersk czardas. Sin vana trogen skänker Leo bort det tecknade och blir populär även här. – Mot nattkröken vandrar vi hem till vårt rum och låser upp. Hela huset sover; vi kryper ner i våra sängar och somnar.

Det följer tre glada, soliga dagar med upplevelser i Prag, Mariakyrkan och det gamla astronomiska klocktornet. Vi vandrar i gränderna, hänger på uteserveringar vid flodkanten, vi sitter på Karlsbron och tecknar. Vi har händerna fulla, livet leker.

Den tredje dagen måste vi dock iväg till en polisstation och förnya våra genomresevisa. Tydligen vill man från officiellt håll ha kontroll över turistströmmarna. – Vi går till anvisad gata och in i en grå, murrig kåk. I de långa korridorerna står, sitter och halvligger mängder av turister från hela Europa. De slussas en och en in bakom en stängd dörr. Det vilar en dov spänning och tristess över det hela. – Leo börjar bli orolig.
>Vad tror du det händer där inne? Blir vi arresterade? Vilket brott har vi gjort oss skyldiga till? Tänk om vi inte kommer tillbaka igen?

Jag försöker lugna Leo och intala honom att det bara är en lokal byråkratisk sedvänja. Och jag lovar honom att gå in först. Vi har kommit längst fram i kön och det blir min tur att gå in. – Jag kliver in och ser ett smalt bord bakom vilket det sitter tre tjänstemän (politruker). Mannen i mitten för ordet,
>How long time do you plan to stay in Prague? What is the purpose of your journey?
>We are leaving tomorrow on our way for Greece. We are ordinary tourists. We like Prague and we have had a very nice time here. My fellow traveller, Leo, is an artist, an oil painter. He is a sensitive person, so please, treat him with politeness. He is next in line behind me.
>All right. (Jag får mina stämplar i ett förlängt visa och går ut).

Det är en allvarsam Leo som går in i förhörsrummet. Jag tycker han ser blek ut, lite förvirrad och orolig. Men efter bara fem korta minuter är han tillbaka i korridoren igen. Och på sitt vanliga glada humör.
>Det där var ju inget. Bara en massa stämplar på ett papper och så är man åter i friska luften igen.

Dagen därpå sitter vi på eftermiddagståget från Prag mot Budapest. Vi har haft en skön tid i Tjeckoslovakien och är beredda på nya äventyr. Tåget far förbi berg, skogar och ängar. Mycket vackert alltsammans. Destinationen är Budapest och vi får resa tvärs igenom Tjeckoslovakien. Mot kvällen törnar vi in under trötthetens stjärna.

Tidigt i gryningen far vi på en järnvägsbro över gränsfloden Donau och hamnar i en liten stad, Szob. – Tåget bromsar in, stannar gnisslande vid en plattform. In i tåget störtar en mängd tullare och passpolis, beväpnade.
>Passport und Visa. Bitte!

En bister uniformerad man står i kupédörren. Han verkar inte vara lagd för skämtsamheter. Bredvid sig har han flera beväpnade män. – Jag försöker förklara att jag läst i svensk press att det skulle vara fri genomresa i Ungern inom tre dagar. Utan visa. – Det hjälper inte. Bryskt förs vi av tåget och hamnar vid en sandplan med ett litet stationshus. Vi knuffas in där. Inne i lokalen sitter en äldre gråsprängd officer bakom ett långt bord och betraktar oss strängt. – Jag upprepar min förklaring om visa och genomresa. Han skakar på huvudet och ser medlidsamt på mig.
>Det har alltid varit visumstvång till Ungern och det kommer alltid att vara visumstvång till Ungern. Det där Ni talar om gäller bara för bilturister. I det här läget kan vi inte göra annat än att eskortera er tillbaka över bron till den tjeckoslovakiska sidan så får de ta ställning till er.

Vi förs ut till sandplanen och omges av en svärm av beväpnade soldater. De leder oss mot bron vid Donau. Leo är mycket nervös.
>Jag tror jag springer nu, Claes.
>Gör du det, Leo. Och lycka till!
Lyckligtvis sansar han sig och följer med. – Mitt på bron är en gränspostering, soldaterna lämnar oss och vi är fria att gå till den tjeckiska sidan. Det är varmt; slutligen hamnar vi på en ny sandplan vid brofästet. Vi befinner oss i en liten slovakisk stad. Allt verkar vara tyst och öde, men vi ser skymten av ett hotell till vänster om planen. Strax står vi i hotellvestibulen. I andra änden av foajén tronar en babusjka som tydligen tjänstgör som portier. Hon verkar inte ta notis om oss, utan fördjupar sig i några liggare.
Men så ser hon upp och verkar vara van vid situationen. Jag förklarar hur vi har hamnat där och hon småler. Så går hon till en väggtelefon, vevar igång den och säger något på slovakiska. Vi väntar. Efter en stund hör vi hur gruset på gårdsplanen utanför virvlar upp. En Saab tvåtaktare bromsar skrikande in och ur kliver en jeansklädd ung man.Kom med här och snabba på. Jag har inte hur mycket tid som helst.

Något val har vi inte utan följer honom i spåren och krånglar in oss i den lilla Saaben. Det bär fort av genom stan och ut till ett höghus i en förort. Väl uppe i lägenheten möts vi av en hemmafru med huckle och små spädbarn som kravlar omkring på golvet. – Mannen förklarar att vi behöver två foton och ett tillfälligt visapapper.
En rullbandspelare finns i vardagsrummet och han lägger på ett band med Beatles-låtar. Jag anvisas en plats i soffan. Frun håller upp två starka reflektorlampor och barnen kryper omkring runt fötterna på oss. Bilder tas av både mig och Leo. Mannen försvinner in i en garderob och framkallar bilderna.

Efter en halvtimme är fotona klara och vi vill betala för oss. Jag undrar hur mycket han vill ha för bilderna. Han tar fram en tjock plånbok som sväller av gulden, pund, D-mark, lire och francs.
>Ja, vad tycker du själv?
Det blir en femtiolapp från var och en. Jag förstår att den här mannen har en lönande extrabusiness med strandsatta turister. – Väl tillbaka i hotellfoajén får vi de åtråvärda stämplarna i våra papper och vi kan återvända över bron. Vid gränsposteringen mitt på bron står en yngre, mustaschprydd ungersk officer och gör honnör.
>Jag beklagar de olägenheter som detta har medfört för er. Men vi följer bara reglerna. Lycka till med er resa!

Cirka fyra timmar försenade tar vi nästa tåg mot Budapest och Belgrad. Vi passerar Budapest och reser över pustan. Vidare in i f.d. Jugoslavien och sent fram mot aftonen når vi fram till Belgrad. Vi är trötta och utmattade. – Leo anser sig inte ha råd med hotell och det gör mig lite ställd. Men vi hittar en park i centrum nära stationen. Där finns redan tyskar, fransmän, holländare, kanadensare m.fl., som har slagit läger för natten. Snart slumrar vi i sovsäckar och filtar. Det stryker omkring några skumma typer så jag har mina sinnen på spänn. Blir lite si och så med nattsömnen.

Morgonen kommer och med den ett intensivt solsken. Vi packar ihop och travar ner mot stationen. Tåget mot Atén är utsatt till kl. 11.30. Men vid den tiden sitter det bara serbiska bondefamiljer på plattformarna och äter lunch ur medhavda korgar. Det ser idylliskt ut. Något tåg syns inte till. – Först 13.30 rullar det in ett sömnigt tåg och stannar ryckigt med gnisslande bromsar. Alla rusar mot vagnarna för att hitta fram till en kupé. Även vi lyckas finna en. Tåget dunkar sakta igång, helt utanför tidtabell och reser genom serbiska dalgångar, kantade av mäktiga bergskedjor. Solen gassar hett och värmer upp kupén.

Gränsen mot Grekland blir en enkel formalitet och vi rullar in i Hellas. Mitt på dagen reser vi genom Meteora. Regionen utgörs av mäktiga bergslandskap, höga vassa synålar genomborrade av tunnlar. Tåget far in genom en tunnel, ut över en bro där djupet nedanför är 300 meter, så in i en ny tunnel osv. Högt upp på vissa toppar kan man se grek-ortodoxa kloster som klamrar sig fast, ”far from the madding crowd”. Längs tåget på broarna springer försäljare och erbjuder dryck och mat. Det är möjligt då tåget kryper fram; kanske av säkerhetsskäl.

Sent mot eftermiddagen når vi Thessaloniki. En halvt orientalisk anarki utbryter på plattformen när alla ska av och på samtidigt. Men till slut tar lugnet vid och vi rullar vidare längs Salonikibukten (Medelhavet). Linjen går rakt söderut vid strandkanten till havet. Vi når fram till Katerini. Om stationen i Katerini har Theodorakis skrivit en av sina allra vackraste ballader tillägnad en motståndskämpe, Zarouchas, som mördades här 1967.

Nu klockan åtta går ett tåg
Till Katerini, där det hände.
I höst ditt minne återvände
klockan var åtta, när du såg
och aldrig glömmer vad du kände
i Katerini, när det hände.
Jag såg dej nere på kaféet.
Du höll ett glas med stela händer
Om än du far till fjärran länder, du minns var natt din hemlighet,
den som dom andra också vet, om än ni möts i fjärran länder.
Nu klockan åtta gick ett tåg, men du är ensam kvar och fången
I Katerini på perrongen, i morgondimman allt du såg                                                                                                   [M. Theodorakis / M. Elefteriou]

Medelhavet är skinande blått. Pinjer, olivträd och cedrar klär kullarna. Det är ett herdelandskap och ibland ser vi fårhjordar. Horisonten är vid och öppen. – Men så lämnar tåget kusten, – det närmar sig Atén och lunkar in bland förstäderna. Betong och åter betong. Ett myller av hus som omärkligt övergår i en storstad. Atens stationsbangård öppnar sig, tåget saktar in och stannar. Det är sen kväll och vi måste se oss om efter nattlogi. Dags att leta upp ett billigt hotell och vi hittar ett nära Omoniatorget, strax norr om centrum.

Morgonen därpå vandrar vi ut i det starka solskenet. Det ligger ett skimmer över allt, luften är klarare och torrare än i Sverige. Folkträngseln överraskar. Trafiken är bullrande och hetsig. Dagens riktpunkt är Akropoliskullen. Våra steg för oss in på vindlande gränder, kantade av hantverkarbutiker. Här finns guldsmeder, möbelsnickare, keramikverkstäder. Alla tycks vara upptagna; man slöjdar, gör keramik, tillverkar smycken etc. inför öppen ridå. Inga fönster, – beror kanske på att man vill ha in luft i butikerna.Vi närmar oss Plaka, restaurangkvarteren. Stegen bär uppför kullen och snart är vi vid entrén till Akropolis. Leo poserar vid Herodes Atticus Odeion, den stora amfiteatern som finns kvar sen romartiden. Vi betraktar Niketemplet och det vackra Parthenon. När solen står i zenit är det dags att vandra tillbaka ner till Plaka för lunch. Därefter en siesta på hotellet.

Mot aftonen återvänder vi till Plaka. Vi går uppför huvudgränden, Miniskleous. Allt är upplyst av gatlyktor, restaurantljus och lampor i trädgårdarna. Så gott som vid varje krog finns det en inkastare. Starka män som högt ropar ut ställets förtjänster. Natten är kolsvart och luften vibrerar av ljudet från cikador. Men alltihop blir för turistinriktat. – Vi gillar det inte utan viker av in på en tvärgränd till höger. Här är det nermörkt. Bara enstaka gatlyktor som lyser.

Så hör vi i fjärran ljud av musik. Vi närmar oss och ser att i sluttningen nedanför ligger en klubb av något slag. I dörröppningen möts vi av folk som meddelar att krogen inte är avsedd för turister. Men vi kan i nåder få gå in om vi håller oss tysta. Från gränden hörde jag att en kvinna på grekiska sjöng: ”Vietnam är nära…” av Theodorakis. Mycket riktigt – det är musik av Mikis. Den framförs av en trio som består av en långskäggig, svartklädd man vid en flygel, en bouzoukispelande man och den vackra kvinnan som sjunger. Det är en anspråkslös trio, men den musik de presterar är enastående. Klangen från flygeln ör hänförande och den förstärks av bouzoukin och kvinnans röst. Vi beställer in vin och kvällen är för vår del räddad.

Följande morgon packar vi, checkar ut och beger oss till en förortsjärnväg. Vårt mål är Pireus för vidare båttransport till Spetses (Spetsai). Tågresan går genom ändlösa betongområden. Husen ligger kringströdda, som på måfå. Tydligen finns det ingen stadsplanering att tala om. Runt elstolparna går alla sladdar i ett stort virrvarr. Det blir en skakig färd, tåget kränger. Förorterna försvinner, vi kommer fram till slutstationen, kliver av och går ner till hamnen. Pirerna är många, skeppen likaså och folkvimlet förvirrar. Det är dåligt skyltat, man får fråga sig fram.

Leo vill inte ta en flygbåt, det blir till en besvikelse.
>Ska man resa, ska man också se. Vilken brådska har vi egentligen??
(Ligger något i det, kanske jag har för bråttom).

Vi tar en långsam skuta, en som tar ca tre till fyra timmar för att nå fram. På väg ut mot Saroniska bukten passerar vi Hydra, en rätt karg ö. Men en ö som ändå har dragit till sig flera berömda artister, Leonard Cohen bl.a. Hamnen ligger som i en amfiteater. Om Hydra har Henry Miller skrivit:

Den obefläckade avelsens födelseort. En ö byggd av en konstnärsras. Allting mirakulöst skapat av intet. Varje hus har ett personligt samband med huset bredvid, som ett verk av en osynlig arkitekt. Allting vitt som snö och ändå färggrant. Hela staden är som skapad av en dröm: en dröm född ur klippan. Bilden förändras vid varje steg man tar. Hela ön är som en klippa placerad på en vridscen. Till och med klimatet vrider sig. Vi går baklänges mot sommarsolståndet. Snart kommer vintern med rosor, meloner, druvor…. Öarna flyter på strimmor av ljus, förankrade med minimala helgedomar som i sin tur är drömvisioner. Staden  som vuxit fram ur själva klippan och fått konstnärlig gestaltning, tycks födas på nytt varje dag.
[Miller, H., Mina första intryck av Grekland]

Och så kan nog övärlden upplevas: Ett gytter av hus som ändå hör ihop. En värld där alla känner alla (och är beroende av varandra). När man står lutad över båtens reling och känner havsbrisen vet man att man är i Grekland. Det glittrar bland vågorna och öarna vilar i ett magiskt ljus.

Sent på eftermiddagen når vi hamnen på Spetsai. Vi kliver av och beger oss in den lilla stadskärnan. Där ligger hotell och det ser dyrt ut. Vi vandrar vidare uppför kullen till vita små hus som kantar gränderna. När vi nått utkanterna hör vi en röst:
>Room? Looking for room?

Jag svarar jakande och en medelålders, mörkhårig kvinna med huckle och innanför hucklet rullade papiljotter närmar sig. Hon står vid tomtens sten-gärdsgård. Vi blir invinkade och hon förklarar att i morgon blir ett rum ledigt. Denna natt kan vi sova på hustaket tillfälligtvis. Hon kommer med madrasser och filtar och vi bär upp dem på taket.

Det är en härlig afton. Solen håller på att sänka sig i havet. I gränden nedanför oss ser vi hur en försäljare ridande på en åsna klapprar uppför stenläggningen. Han ropar ut sina varor, erbjuder stora vattenmeloner. Vi är både törstiga och hungriga så vi slår till. Uppe på taket ser vi en vacker sol som sänker sig i havet. Stillheten är bedövande, endast cikadorna hörs. Leo klyver melonen med en fickkniv och vi delar broderligt. Så fantastiskt det är att sitta så här på ett grekiskt tak och se hur natten sveper in oss med mörker och ljumma vindar. Vi håller oss vakna tills det blir nermörkt. Trötta säger vi god natt.

Följande morgon är en strålande, solig dag. Fåglar kvittrar i gryningen innan solen hinner nå alltför högt. Av värdfolket blir vi anvisade ett eget litet hus på tomten. Det har bruna träribbade fönsterluckor och ett litet stentrappsteg vid dörren. Annars utgörs stugan av bara ett enda stort rum. Men det är ljust och luftigt. Två sängar, en i varje hörn. Vi känner oss redan hemma. – Stegen går så ner till byn. Det är en vacker trakt, blommande bouingavillea överallt och med flera andra halvtropiska växter. Vägen runt ön trafikeras med hästdragna droskor som flitigt nyttjas av turisterna. Vår lilla ö verkar ha ett trettiotal grekortodoxa kapell och kyrkor. Vid hamnen sitter fiskare och lagar nät. Det vilar en stillhet över nejden.

Varje morgon och eftermiddag står en 150 cl vattenflaska på vårt trappsteg. Utan att vi har bett om det. Jag minns, eller tror mig minnas, att kostnaden för vårt hus för en veckas boende var 11.000 drachmer (1 drachma = 10 öre). När jag tänker tillbaka var det ett otroligt pris, även för den tiden.

Toalett och dusch låg i ett uthus. Duschen var fast monterad vid väggen och hade en silformad tratt som böjde sig ner i det låga rummet. Tyvärr slog jag en dag huvudet i den. Det uppstod blodvite. Fick springa ner till distriktsläkaren, Alexia Bougou. Hon lade sulfa på såret och ett lätt bandage. Men jag fick inte bada på tre dagar. Jag satt i min säng i huset, tecknade och målade. När min konvalescens var över vågade jag mig ut på stans gator med en halmhatt på huvudet. Jag såg nog ut som en typisk turist. Jag tackade min stjärna för den utbyggda hälsovården i Grekland.

Resten av veckans dagar vandrade jag bland gränderna och längs stranden. Jag älskade det skimrande havet och den fantastiska floran. Luften, cikadorna, dofterna. Leo följde med till en början, men så en eftermiddag försvann han in på traktens barer. – Så gick vår vecka mot sitt slut, det blev dags för oss att packa. Vi kramade om vårt värdfolk. De hade blivit mycket populära hos oss och vi var tacksamma mot dem.

Hemresan minns jag inte mycket av. Den blev en transportsträcka med ett undantag: Vi tillbringade en dag i Prag. Jag ville se mig om, men Leo ville frekventera krogarna. Jag blev arg på honom, sa att tåget gick vid 17-tiden och lämnade honom. Hoppades att han skulle dyka upp vid tåget och det gjorde han sent omsider. Vårt tåg rullade iväg mot Berlin och Köpenhamn. Och resten är historia.

Partir, c’est mourir un peu,
C’est mourir à ce qu’on aime.
On laisse un peu de soi-même
En toute heure et dans tout lieu.
[Edm. Haraucourt]

Publicerat den

1979 och den förunderliga resan till Grekland

Antibes vid Medelhavet : ”dessa är mina minsta bröder…”

Publicerat den Uppdaterat den

fa-cagnes-23Douce France
Cher pays de mon enfance
Bercée de tendre insouciance
Je t’ai gardée dans mon cœur!

[Juliette Greco]

Antibes vid Medelhavet : ”dessa är mina minsta bröder…”Vi vaknade tidigt av att solen strilade in genom draperiet vid ytterdörren. Det var ett milt sydeuropeiskt morgonljus, befriat från den hetta som alltid bredde ut sig över stadens hustak sena eftermiddagar. Gatorna låg ännu i dvala, i väntan på all jäkt och turbulens som vanligtvis rådde ända fram till siestan.

När morgonbestyren var klara, klev vi ut i solen, genade över den lilla terrassen, smög oss genom en smal gränd och var så i stadens mitt. Vårt stamkafé låg vid torget i skydd av några stora plataner; där var lugnt och avskilt, – vi var säkert några av allra tidigaste morgongästerna.

En kypare kommer fram: ”Comme d’habitude, monsieur?” –

”Tojours comme d’habitude, monsieur!”

Och Vanan var: två baguettskivor, en croissant, starkt kaffe och ett glas juice. Det var en härlig början på en varm dag. – Efter morgonmålet gick vi en tur på byn, försåg oss med ost, bröd, kex och oliver hos en osthandlare, proviant som vi brukade spara till kvällen. När vi lämpat av oss allt på vårt rum begav vi oss sedan iväg mot Picassomuséet nere vid hamnen. Som turister bExif_JPEG_PICTURErukar göra: comme d’habitude.

Utsikten från muséets terrass, belägen ca tio meter ovan vattnet, var enorm. Ögonen såg ut över ett skimrande blått Medelhav skärmat av bergsuddar, i öster mot Nice och i väster mot Cannes. Och allt det ljus som föll över tegeltaken runt det gamla fortet – nu ett muséum. Ljusblå himmel, blått hav, gnistrande solsken på terrassens golv, en skir lätthet i atmosfären som tycktes leka med allt levande. Att lämna det var inte lätt, men en lunch på byn väntade.

Tillbaka på vår kammare tog vi, min sambo och jag, en behövlig siesta. Så som alla människor vid Medelhavet alltid har gjort. Under de heta eftermiddagarna blir det omöjligt med krävande arbeten. Man vilar, dåsar till, kanske drömmer medan solhettan sakta avtar fram på dagen. Så stiger man upp utvilad, beredd att ta itu med nya projekt.

Själva klev vi ombord på en minibuss som skulle föra oss till en bra strand vid Cap d’Antibes. Vi var semestrande pensionärer, fria att ta oss för vad vi än önskade, vi hade inga plikter som väntade oss. Bussen startade med ett ryck, for iväg, krånglade sig mellan trånga gränder; förde oss vidare ut till tråkiga förorter öster om staden, innan den via en bred utsträckt strandpromenad kom fram till den långgrunda Plage de Salis i väster.

Framför oss: en gyllengul sandstrand, många franska familjer med utflyktskorgar. Varm eftermiddagssol, vi dyker snabbt ner i de sköna böljorna som smeksamt ger vika för våra 

varma kroppar. Vattnet ger oss en härlig känsla. När vi flyter i ytvattnet ser vi i horisonten Antibes med sin borg och där bortom en siluett av de sydliga Alperna som sveper ner mot Côte d’Azur. Vattnet är klart; den solbelysta borgen, de disiga bergen – en mäktig syn, en skön upplevelse.

Mätta på bad söker vi oss in mot centrum. Vi hamnar vid ett stort torg i ”nya” staden, intill den långa gågatan ner mot havet. Nu blir det tid för att få en kopp kaffe, bara sitta utomhus och njuta. Torget är fullt av serveringar, det finns gott om platser. Barnfamiljer, åldringar, turister – alla i en stor röra. Kaffet är utmärkt, vi är nöjda. Men en sak fattas: Vi behöver en liten flaska vin till kvällen på vår terrass. Jag ser att en öppen jourbutik ligger tvärs över gatan. Glasdörrar, drivna av ljusceller öppnas och jag kliver in. Kylan från luftkonditioneringen känns nästan bedövande.

Jag får leta en stund bland hyllorna men lyckas till slut finna en flaska till rimlig kvalitet och pris. Drar så iväg mot utgångskassan, betalar och stegar iväg mot glasdörrarna. – Ser nu att där, utanför på trottoaren, sitter några barn och leker med ljuscellerna som styr dörrarna. Särskilt en liten knatte på ca 5 år gillar att sticka in flera grässtrån som hindrar dörrarna att slå igen. Det ser farligt ut. Tror inte att den unge mannen förstår att han leker med elden, dvs. med kraften av automatstyrda dörrar.

Långsamt sträcker jag mitt varningens pekfinger mot skyn: ”Non, non, non…” – Den lille pojken ställer sig fösad-boyrvånad upp, helt perplex och beskådar den märklige främlingen. Stilla fattar jag tag om hans bakhuvud och vänder försiktigt på honom så att han skådar ut över torget med alla borden.

”Où est la maman? Cherche la maman!”

Den lille spjuvern förstår plötsligt, rusar iväg med ett språng och är försvunnen i folkhavet. De andra ungarna har också gett sig av. Belåten med mig själv vandrar jag iväg mot kaféborden. Hinner dock inte fram dit innan en fransman i min egen ålder kliver fram från ingenstans, begrundar mig och säger:

”C’etait une bonne action, monsieur… Merci, mille fois”.

”De rien, monsieur”.

I skymningen är mitt hjärtas kära och jag tillbaka i vårt temporära hem. Ute på terrassen kan vi njuta av fåglar som kvittrar när solens strålar avtonar och när aftonen sakta närmar sig natt. Mörkret känns magiskt, som sammet. – Ost, bröd, vin och oliver blir en fin avslutning på en lång händelserik dag. Och det känns som att jag har kommit närmare Frankrike och fransmännen.

”Om ibland eder finnes en man som har hundra får, och han förlorar ett av dem, lämnar han då icke de nittionio i öknen och går och söker efter det förlorade, till dess han finner det?

 Och när han har funnit det, lägger han det på sina axlar med glädje.

Och när han kommer hem, kallar han tillhopa sina vänner och grannar och säger till dem: >Glädjens med mig, ty jag har funnit mitt får, som var förlorat< .”

[Lukas, kap. 15]

fc-nice-31e-3

 Claes Hennies, 2017 01 28

Sommarminne i juletid : Karl Johann, Oslo

Publicerat den Uppdaterat den

Snön ligger tung på taken,Oslo Gråbeingårdene.jpg b
tomten är fattig och naken
dräkten på pantbanken finns att beskåda
skägget det sitter i Nordbankens brevlåda
Men säcken är präktig och fet som grisen
ty ingen berättat för tomten om krisen,
så därför kring granen vi tryggt kan dansa
Å jänta å ja till musik av Trygg-Hansa

[Hagge Geigert]

Nu när det lackar mot jul, – julklappar och roliga tomterier står för dörren, så verkar ju ”sommarkollo” vara beläget vid en mycket avlägsen tid och plats. Sommarens härligheter liknar mest en svagsint suck, en uppgiven längtan i minnet. Ändå kan man erinra sig människor och händelser badande i en varm sommarsol, sköna soliga dagar, resor till när och fjärran och ljusa, öppna horisonter. En resa som fastnat i mitt minne hade som sin destination Karl Johann i Oslo. Det var i slutet av 80-talet, egentligen en av de mer förskräckliga svenska somrarna. Över det svenska fastlandet låg konstant en gråsvart molnbank och förmörkade rymden för människorna. Sommaren tycktes för många vara förlorad och charterresandet fick en ny högkonjunktur.

Själv befann jag mig båtluffande längs bohuskusten och här i havsbandet var dagarna mestadels både soliga och varma. Efter Smögen och Fjällbacka hade jag hamnat i Strömstad och tänkte nu ta språnget till nabolandet i nordväst. Ett litet gungande fartyg förde mig över böljorna till Fredrikstad i Norge. Solen lyste gul och trind – det var rejält varmt, ung. 25-30 C. Nu återstod den norske tågrutten till Christiania. Den skulle strax förvandlas till en ”tur på fjelle”, vilket jag inte alls hade räknat med. Stigningarna efter Fredrikstad var oavbrutna och mycket branta, solen stekte intensivt och värmen i kupén fick mig att tänka på tropikerna. Efter ca 60 minuter gav loket upp och vi blev stående mitt i den norska obygden i väntan på ström från ovan. – Nu kunde det ha varit läge för kontemplation, (andra alternativ tycktes uteslutna), men i detta läge verkade mest ovissheten vara den allenarådande stämningen; – vi fick nämligen inga informationer om vad som hade hänt. Om jag haft starkare  kraft och vilja så hade jag ur ryggsäcken nu kunnat hala fram en bok av Dag Solstad och där kunnat läsa en av de övertygande kapitelingresserna:

Dans i Grünerlökka Folkets Hus, en flicka som inte kom, ett nattligt pokergäng, och hör Ivar Jordahls sång om att arbetarna har vetenskaperna på sin sida och kommer att konkurrera ut borgarna.              solstad-a[Svek : förkrigsår av Dag Solstad, 1979]

Men just i detta ögonblick kändes det som om vetenskapen hade svikit mig och alla andra och att jag dessutom befann mig långt i utkanten av det borgerliga samhället men ändå gärna ville nå fram. Jag försjönk i slummer men väcktes av att tåget plötsligt ryckte igång efter 1½ timmes stillastående. Efter ett långt och tappert genomlidet rälsdunkande kunde jag i fjärran se Oslofjorden som ett blått band nedanför oss och långt där borta den ”pene byn”.

Något försenad kunde jag vandra ut genom den postmoderna Centralstationen, vilken tycktes vara ett blandning av T-banestation, mausoleum och bunker. Efter att ha lämnat luftkonditioneringen i hallen bakom mig klev jag nu ut i ett 35-gradigt Oslo. Här fanns inget skydd, den öppna platsen måste överkorsas och hur hitta något att svalka den torra strupen med??? Tanken på ett besök vid Munchmuséet var bordlagd och framstod som ett mycket framtida projekt. Automatiskt styrdes stegen mot Centrum och Karl Johann var omöjlig att undvika. Paradgatan var denna dag en enda jätterestaurant där varje kvadratmeter trottoaryta var fylld av div. uteserveringar, öltält och kaféer. Jag fann snabbt lä under en baldakin och beställde in öl. Inte en enda av de norrmän som här fanns att se stämde in på de rykten om ”landet av tråkmånsar” som dittills hade nått mina öron. Tvärtom, möjligheten av att njuta en öl i lugn och ro existerade icke, man blev du och bror, generositeten var stor – det bjöds friskt. Mycket öl gick åt i värmen och en och annan fann på rådet att gå hem till sitt och ta en nordisk eftermiddagssiesta.

Själv tog jag mig samman och drog på eftermiddagen iväg ”österpå” mot Munchmuséet. Det besöket var också lyckat även om den ljusa sommaratmosfären kanske gick förlorad bland Munchs mer melankoliska och ångestladdade målningar. I den sena eftermiddagen vandrade jag från förorten in mot Centrum. Nu var skyarna dunklare och luften mer dämpad. Hade det därtill varit kallare och mörkare kanske något av den doRudolf_Nielsenva stämningen i Rudolf Nilsens diktning om Oslos hyreskaserner kunnat infinna sig. Skildringen av de murriga, gråa fattigkvarteren med smala, mörka gränder och höga hyreshus vilka jag aldrig sett trots att jag vet att de säkert finns, (har funnits?), – arbetarstan som jag aldrig har stött på, trots att jag har varit i Oslo några gånger i mitt liv. – Återresan till Strömstad blev en odramatisk, lätt medioker resa i långfärdsbuss. Här fanns blott bensinmackar och hamburgerkiosker att skåda längs asfaltsleden. – Men min resa tar inte slut här; nya upplevelser följer. Det går ju flera tåg.

Claes Hennies, Dec. 1994, rev. Nov. 2013

 

Oslo Gråbeingårdene

GATEGUTT

Jeg kom till verden i en murstensgård

og blev en gategutt

Og ingen gategutt er födt igår.

Han finner tidlig både skyteskår

og krutt.

Jeg har en sang, en liten enkel sang:

Jeg er en gategutt.

Og den har verget meg så mangen gang,

og ofte har den reist sig i sin klang

og skutt.

Den er min tross, den er min tro og dröm:

Jeg er en gategutt.

Og den er hatets sang, en elv i ström,

og kjaerlighetens vise, ung og öm,

til lutt.

I krematoriet vil min hvite ild

til slutt,

når hjertet flammer i det siste spill,

förkunne stolt for dem som lytter til:

Jeg var en gategutt.

[Rudolf Nilsen]

Välfärdens normering : 1980-talet

Publicerat den Uppdaterat den

Välfärdens normering : 1980-talet : tillägnad Vladimir Vysotskij.

Ekonomin var körd i botten. Efter det intensivt roliga året vid universitetet väntade nu bistrare tider. Mitt saldo uppvisade ett tidsglapp på 2 månader innan A-kassans pengaregn skulle falla ner över mig. Inkomsterna var numera 0:- kr per månad. – Efter några dagars betänketid svalde jag all stolthet och begav mig med dröjande steg iväg till Socialbyrån. Det var en kall majmånad; naturen verkade stå i tvekan över vilken väg den skulle ta, ett läge liknande mitt eget.

Så stod jag under den stora belysta skylten med den uppmuntrande texten: ”Social Service”. Sakta drog jag i den tuspiraltrappanga portens dörrhandtag, beskådade de stilenliga stål- och plåtinfattningarna runt portfönstren, steg sen’ in och klev fram mot trappan. Spiraltrappan som ledde upp till kontoren ovanför verkade leva ett eget stilla, stålgrått liv, fritt svävande i det för övrigt tomma trapphuset.

Köandet bland de andra trälarna i väntrummet drog ut på tiden. Mina grannar, klienterna, var sorgsna, satt nersjunkna med knutna anletsdrag. Där rådde inte den slags spänning som ibland finns inför en Bingokväll, inte heller den som kan drabba glada amatörer i en tävlingskväll i Idol… – Omsider blev jag kallad till en assistent med egen modul i närmsta korridor. Vid dörren tryckte jag på en knapp i signalanläggningen och en grön lampa blinkade på panelen. Högvinst!

Jag kliver in och en imposant dam i grå flanelldräkt med ett vitt burrhår stirrar bekymrat på mig. Hon pekar mot en fåtölj och jag sätter mig. HeOffice Worker with Mountain of Paperworknnes kyliga, ointresserade ögon ser på mig och hon säger:

– Nå, vad kan jag göra för dig, käre vän?
– Ja, hrmmm, jag är utan inkomst de närmaste två månaderna…”

Så följer en lång och detaljrik redogörelse för vad jag har gjort, vilka mina planer är och hur jag förtvivlat letar efter ett jobb inom mitt valda yrke, vilket olyckligtvis har hamnat inom den för staten så kostsamma kultursektorn. – Damen med de skarpa ögonen stirrar kallt:

– Käre vän, du befinner dig ju bara i en skarv. Du kommer att få inkomster och du har i förtid spenderat de tidigare. MEN. Vi på Förvaltningen ska ta upp ditt fall till behandling. Kom tillbaka om fyra dagar för besked.

Efter fyra dagars väntan har jag åter vandrat iväg till betongklosshuset, som tronar intill den hårdtrafikerade bilgatan, jag har klivit upp för samma spiraltrappa och sitter återigen i samma gråa fåtölj. Damen med stirrblick mittemot mig tar fram några papper beslutsunderlag och deklarerar:betonghus

– Förvaltningen har beslutat att tilldela dig ett lån för den här tiden. När du åter får inkomster gör vi upp en avbetalningsplan och du återbetalar under några månader. Har du några hushållsräkningar som du behöver hjälp med?
– Jo, jag har en elräkning och så har jag en telefonräkning som ska betalas…
– Jaså, du har telefon. Men det är ju en onödig lyx…

Jag känner nu hur hakan vill falla ner och ögonen tenderar att snurra runt några gånger, men jag hejdar anfallet och säger inget. Tacksamt tar jag emot det generösa erbjudandet om elektricitetshjälp.

Allt ont förgår. Ont har sin tid, gott har sin. Efter vinter kommer vår. Den hårdaste is tinar i solsken. Och självfallet har jag betalat tillbaka när nästa vår kommer. Med den sista återbetalningschecken bifogar jag ett brev. Där står:

”Jag vill tacka Förvaltningen för det generösa lånet av 2.500/månad. När jag nu betalat åter sänder jag ett särskilt tack till Assistent Vresig, som jag förutsätter lever ett ekonomiskt välgenomtänkt liv och jag tar för givet att hon ej heller innehar någon så onödig lyx som en privat bostadstelefon. En sådan kan ju utgöra en stor belastning för oss här nere i pyramidens botten…”
                                                                         Med vänliga hälsningar,
                                                                                 Er bidragstagare XXXXX.
Präntat i september 1996, rev. 2013 av Claes Hennies 
 

  Vladimir Vysotskij 1938 -1980

vysotskij

                                                                      SANNINGEN OCH LÖGNEN.

Sanningen gick genom världen i rågblonda flätor
och för de arma och lytta hon klädde sig fin.
Kärringen Lögnen stack huvudet ut genom fönstret
– Du kan få sova hos mig! väste Lögnen. Kom in!
 
Sanningen trippade in där och la sig i sängen
somnade stilla och andades lätt som ett barn
Lögnen slet av henne filten och flinade elakt
drack sig berusad och smidde sin gruvliga plan.
 
– Kärring som kärring! sa Lögnen med bulldogsansiktet
hicka och rapa och flina belåtet och sjöng:
– Om vi går nakna som när vi blev födda till jorden
kan ingen mänska se skillnad på sanning och lögn.
 
Klänningen stal hon. Hon flätade håret med gullband
spotta och svor och drog på sig den prydliga skon.
Klockan och plånboken tog hon och sprang ut på gatan,
viftande stolt med vår Sannings legitimation.
 
Sanningen vakna och sakna sin gyllene klänning
oklädd och undrande stod hon på Lögnens altan.
Nån tog en näve med gatlort och slängde på henne
Smutsig och naken sprang Sanningen gatlopp i stan.
 
– Oskyldig är jag! skrek Sanningen. Lögnen har stulit
klänning och klocka och plånbok och ID-bevis!
Arma och lytta, de jagade henne med stenar
tills hon blev gripen och slagen av stadens polis.
 
– Sanningen känner vi! Hon går i gyllene klänning
Du är väl full om du tror vi kan luras så lätt
Sanningen går inte naken och smutsig på gatan
Prygla bedragerskan! Kämpa för sanning och rätt!
 
Sanningen grät och bedyrade länge sin oskuld
nu är hon fattig och sjuk och kan ingenstans bo.
Lögnen far fram i en yster galopp genom världen
för hon har stulit ett renrasigt kapplöpningssto.
 
Så ser det ut. Du kan låta förhoppningen fara,
fast det finns dårar som strider för Sanningens skull.
Säkert kan Sanningen segra med tiden, men bara
om hon kan stjäla som Lögnen och ljuga för guld.
 
Ofta när du dricker vodka med törstiga bröder
blir du så blind att du glömt var du somnat som gäst.
Vakna och gråt, för Lögnen ska bära din skjorta
vakna och gråt, för Lögnen har stulit din häst!
 
Lögnen den går att klä av, det är sanningen, bröder,
titta hur hon går omkring i dina byxor och väst!
Vakna och gråt, för Lögnen ska bära din klocka
vakna och gråt, för Lögnen ska styra din häst!
 
[Vladimir Vysotskij]

I Danmark dejligst – bland kulturens belevade och tölpar

Publicerat den Uppdaterat den

I DANMARK DEJLIGST – BLAND KULTURENS BELEVADE OCH TÖLPAR.

Over så lang en afstand.danmark

Efter sigende kom döden
Til Hemingway
Sent om eftermiddagen
Jeg har aldrig mödt den
Hverken som begravede kanariefugle
Eller som korte stakåndede svar
I en telefonsamtale
Naeppe hörlig
Over så en lang afstand
Men forliden hörte jeg igen
Små trin
Utålmodigt trippende
Bag mig

[Torben Bille]

Det var en mild sommarkväll sommaren 1994 i landet Danmark. En van resenär hade här kunnat finna en grånad bibliotekarie på väg mot en mindre, men väl inrökt krog i staden X-sted. Inne i lokalen rådde ett stilla lugn. ”Allt var stilla som i ett dunkelt ljus, över marken, över stadens hus.” Den almindelige, hyggelige Dansken tycktes förbereda sig hemmavid för ett danskt kvällsgemyt.

Även vagabonderande turister var någon annanstans, på väg mot avlägsna, längre bort belägna mål. Byens gator andades vila och frid, som om de väntade på att muntra danska fötter skulle komma trampande över gatstenen på väg mot en sjov aften i hygge og gammen.

vaegterenEnsam, i krogsalen steg jag in ; där satt inte många själar men de som satt där hade det godt. Ett milt kvällsljus strilade in över mörka träbord och paneler. Levande ljus på alla bord och ett stilla sorl från några kvinnor som jobbade i baren. Jag slog mig ner vid ett litet bord i ett hörne med överblick ut mot lokalen. På menyn fann jag Sherry-Sild på rugbröd och en Carlsberg Hof. Trivseln var prima när jag så sakteliga försjönk in i det danska tidningsspråket.

Damerna i baren, en kvinna i 50-årsåldern och en yngre medhjälp, dukade åt sig i avvaktan på den större kvällsrusningen med nya gäster.

Så hörs med ens ett tungt klampande av kängor mot stengolv. In stiger några ungdomar i 25-årsåldern. Nationalitet var inte att ta miste på, trots den hippa, förrädiskt Amerikainspirerade klädseln: Basebollkepsar med långa brätten som vilade mot lurviga nackar, säckiga tröjor och slitna blåjeans. Den djärvaste av ynglingarna går direkt fram till baren och slår sig snabbt ner på en barstol varifrån han ropar ut i rummet till den 50-åriga damen:

– Höörru, ja´ vill ha sprit.

– Hva sier du for noet?

– Ja´ vill ha sprit, hörru.

– Hva mener du? Sprit, hvad er det?

– Föstårru inte svenska? Ja´ vill ha sprit, hajjarru?

– Sprit. Jeg förstår ikke. Måske du kan forklare det hele? Hvad er det der som du vill ha?

– Äh faan, Ja´ tror ja´ tar grogg i ställe´. Harru´ grogg?

– Nej, det tror jeg ikke. Grogg, – hvad er det?

– Grogg, – ru har väl för faan grogg!

Den yngre servitrisen skyndar nu till och med gemensamma språkliga ansträng-ningar lyckas man förse den törstige svensken med det han så hett åstundar. – De båda damerna återvänder till sin middag efter att ha försett sällskapet med öl, sprit och grogg till allas förnöjelse och trevnad. – Men det dröjer inte länge innan gänget i baren behöver mer av öl-sprit-grogg.

prosit– Hörru, harru tid att servera ett par öl till? [Rösten från baren verkar vara desperat].

I detta nu ser jag den äldre danskan som sitter vid ett bord mellan mig och baren med ryggen vänd mot min vrå, – jag ser henne försiktigt vända sitt huvud åt mitt håll och med stora frågande ögon, utan att hon säger ett enda ord, uttalar hon ändå ljudlöst till mig de magiska orden:

– ”Är detta dina landsmän? Tillhör du samma nation?”

Och trots att jag har mina egna lik i lasten måste jag nu i detta läge sakta skaka mitt huvud och med ögonen svara henne:

– ”Nej, jag känner dem inte. De tillhör ett annat folk, Marsinvånare kanske, oknutna Oknytt möjligen, underjordingar eventuellt, – även om de inte är de små grå. Jag vet inte var de har inhämtat sin stil eller varifrån inspirationen till frånvaron av dylik har kommit”.

Våra danska vänner tycks nöjda med mina ordlösa svar. Själv börjar jag känna mig illa till mods, lokalen har blivit bullrig, den andliga miljön har förslummats och jag vill inte längre dela lokal med svenskar som vill våldgästa Danmark utan minsta möjlighet till anpassning till andra. Egocentrerade, egotrippade, bortskämda, råa, vulgära och trakasserande sin omgivning.

– Har Stockholmsungdomen blivit besserwisseriets mittpunkt och är det så att oförståndet minskar i takt med det geografiska avståndet från Kungl. Huvudstaden?? Vem vet?

Klart dock: Någonting har hänt.

vinkaelderen

[Claes Hennies, 1994. Rev. i dec., 2016]

I det röda huset intill berget vid vägs ände

Publicerat den Uppdaterat den

I det röda huset intill berget vid vägs ände :

minnen från Västsverige

ekalle-bOh my name it is nothin’
My age it means less
The country I come from
Is called the Midwest
I was taught and brought up there
The laws to abide
And that the land that I live in
Has God on its side

[Bob Dylan]

För en utsocknes verkade huset klamra sig fast mot den branta bergväggen, mot klipporna som stupade rakt ner i skogskanten ett hundratal meter från husets baksida. Men det var btraktarens egen förvillelse, ögonen som lurade sig själva, när man gående på den slingrande grusvägen närmade sig huset. Vägen kantades av uråldriga ekar, vackra vårdträd som flöt ihop med den intensiva grönskan invid bergstupen.

Framför huset, på andra sidan vägen, låg Prästängen där hästar betade av det saftigt gröna gräset. Och bortom ängen, efter en kort backe låg prostens egen gård. Dit kunde Elin gå när hon vari beråd eller oråd. Annars gästade man inte prostens – utom i körkan efter högmässan. Till mässan gick alla de gamle varje söndag. Man litade till Gud och ville gärna följa de tio buden, allt efter var och ens förmåga.

Vid sidan av det röda huset, under berget, låg andra fattigmanshus utspridda. Ibland hände att någon gammal gumma, hette hon Beata eller liknande, kom ut från någon av stugorna, rundade Prästängen, gick in till Elin – min mormor – med en tom kopp och bad att få låna socker. Då kunde gästen gärna undfägnas med en kopp kaffe med socker på bit. Lite byskvaller hörde till, även om Elin själv sällan var den första att leda samtalet därhän.

hunneberg-bDet var efterkrigstid, 1950-talet hade kommit med modernitet, fart och framtidstro. För de gamla statarna var det en omställnngs-tid Morfar hade lämnat sin statartjänst och satt i ett hörn av köket och åtnjöt sin pension. Hans kraftiga händer vilade tungt mot det krökta handtaget till den stora träkäpp han alltid hade intill sig, vare sig han satt eller stod.

Från sin köksvrå hade han en total överblick över allt som passerade förbi hans ögon. Inget undgick dem trots att han mestadels satt tyst. Köket var husets korsväg. Här åt man, skvallrade, lyssnade på radio, fick besök av grannar och vuxna barn. Rummet var stort och fyrkantigt – men sällan en lugn och stilla plats att vara på. Ville man nå någon var köket den självklara platsen.

Vedspisen stod i ett hörn. Intill köksfönstren sträckte sig långa arbetsbänkar för bak, matlagning och disk. Mot baksidans trädgårds-fönster stod en pinnsoffa och framför den ett stort och högt köksbord. I takhöjd längs skorstensmuren löpte en lång vågrät stör, där nybakade hålkakor hängdes upp. Elin var kökets matrona, – morfar hade med sin höga ålder och utslitna kropp tvingats retirera från sina tidigare självklara bastioner.

Som litet barn såg jag min morfar storögd sitta stirrande långt bort i fjärran. Ibland trodde jag att han var ett spöke, eller en relikt från ett sjunket Atlantis (även om jag vid den tiden inte visste vad Atlantis var…). Morfars vita skärmmössa och den vita, kraftiga mustaschen gav honom ett ålderdomligt exotiskt utseende, som tycktes äldre än hans naturliga ålder.

Ändå var det liv i ”gubben”… Vedbacken var hans domän, han kunde fortfarande svinga en yxa. Intill vedbacken låg hönshuset. Hönsen sprang fria och pickade i sig vad de kom åt utomhus. – En dag fick jag se morfar Alfred komma springande på kvicka ben, jagande en höna. Till slut fick han tag i henne, snurrade hönan runt dess nacke; han gick in i vedbon med höna och yxa, ett smackande ljud hördes och ut kom en höna springande utan huvud.

Jag mådde illa. Hur kunde denne gammelman vara funtad? Jag kände mig som en främling. Och det var jag också. Jag var en bortskämd storstads- unge; – en gäst i verkligheten, som bara i myt och saga hade hört talas om landsbygdens folk.

Först i vuxen ålder begrep jag att jag och morfar var produkter av olika kulturer, av skilda livsvärldar. På 1950-talet kolliderade bondesamhället mot moderniteten. Böndernas möten med djur och natur hade varit mer genuin och direkt. Någon större plats för sentimentalitet hade man inte råd med. I vår nutid har djurslakt gjorts mer avskild och respektabel; – i bondesamhället hade man sådant nära inpå sig.

På Elins och Alfreds gårdstun, invid Prästängen, stod jag en eftermiddag när en stor tingest kom farande och bromsade in så att gruset yrde fram-för det röda trähuset. Ut ur bilen klev en glad morbror för att visa upp sitt nyförvärv, – den första PV 444 jag hade sett i mitt då så unga liv. Mormor gladdes medan Alfred var avvaktande. Han var mer hemtam med hästar än med hästkrafter. Med bilen vidgades horisonten för de yngre. Inget av de vuxna barnen blev kvar vid jorden. Deras uppväxtminnen bestod av fattigdom och elände.

Plåtslagare, mekaniker, servitris och sömmerska var yrken som lovade mer för framtiden. Min egen mor prövade på två av dessa yrken. Hon blev en ytterst skicklig sömmerska, självlärd. Det enda hon senare klagade över var att hon aldrig fick gå i de skolor hon hade haft de allra bästa förutsättningar för.

I huset under berget blev mormor och morfar kvar så länge orken räckte, innan det blev dags för andra lösningar när ålderns krämpor gav sig till känna. Kvar var ändå de många barnen, barnbarnen och minnena från ett långt och arbetsamt liv.

[Claes Hennies, 1992, rev. 2016]

statarbarn