Gubbstruttar och Tikkanenfigurer

Posted on Updated on

De anställda arbetar övertid, men de friställda har tid över.

Jag kan inte springa tjejmilen så jag får lunka gubbstrutten.

Bolagisera Sverige så tar styrelsen regeringsansvaret.

Friheten är inte hotad så länge vi inte släpper någon i närheten av den.

Förr var jag lyckligt omedveten men nu är jag olyckligt medveten.

En seglats över havet till USA – Karibien – Sverige 1963 b

Posted on

 

En seglats över havet till USA – New York – Karibien – Sverige 1963 b.

Hispaniola 13

Oh, island in the sun, Willed to me by my father’s hand

All my days I will sing in praise Of your forest waters, your shining sand

As morning breaks, the Heaven on high   I lift my heavy load to the sky

         Sun comes down with a burning glow Mingles my sweat with the earth below      

Oh, island in the sun Willed to me by my father’s hand

         All my days I will sing in praise  Of your forest waters, your shining sand 

                                                                                                          HARRY BELAFONTE, IRVING BURGIE          

 

salenångareM/S Carib seglade nedströms Hudson River, ut genom flodmynningen, där nu Atlantens havsmassor tog vid; det amerikanska fastlandet försvann i fjärran akteröver. Hon girade mot söder och satte kurs mot Västindien och Karibiska havet. Fartyget låg högre i sjön, befriad från sin billast som lossats i USA. Ett kallt vinterväder härskade över havet, vattnet var gråblått, vindarna isiga. Stämningen ombord var dock god, man såg på denna etapp av resan som en tillfällig återhämtning före nästa hamn där ny lastning och stuvning av fraktgods väntade. Det arbetet skulle kräva ansträngning och uppmärksamhet av alla.

 Nägra dagar förflöt. Ju fler sjömil fartyget lade bakom sig, desto mildare blev vädret. Himlen blev ljusare, vågorna mindre och havsvattnet skimrade mer i rena blåtoner. Och det blev allt varmare. Snart kunde däcksfolket ägna sig åt underhåll av fartyget. Man knackade rost längs relingen eller träskyddsmålade ute på däck. Att ta bort rost var ett viktigt arbete. Rostangrepp blir alltid värre till havs med det salta havsvattnet som finfördelat och omärkligt yr in över all metall som ligger öppen för vindarna. Själv deltog jag i arbetet, men min insats var nog mer av symbolisk betydelse. Det tjongade i metallen när hammarna slog i hårt, nästan taktfast. Rosten föll av och någon däcksman fick måla över med skyddsfärg. Knacka rost var ett roligt jobb, man såg direkt resultatet av det man gjorde.

En morgon när jag yrvaken steg upp kände jag att värmen ökat med en 7-8 grader mot kvällen innan. Mycket riktigt –Karibien d ute på däck var det över 30º varmt. Karibiska vindar fläktade runt mig, så det kändes friskt, inte hett… När jag såg ut över de vida vattenytorna var de nästan turkosfärgade; de tonade i intensivt grönblått. Himlen var klarblå. Vattnet tycktes genomskinligt, men det var nog en synvilla. Siktdjupet var gott om inte perfekt. De vackra färgerna bedrog ögonen. Det jag kände liknade en mental berusning, en yra. Allt var annorlunda. Att likna detta vid en svensk sommardag var omöjligt. Solen, färgerna, vindarna var helt annorlunda mot hemmavid. Allt var överväldigande.

 På styrbordssidan fick jag syn på flygfisk. De tog höga språng upp ur havet, seglade längs båten burna av sina vinglika fenor. Att få se bevingad fisk var spännande, något som jag bara hört talas om men aldrig sett tidigare. Fiskarna flög som projektiler upp ur vattnet, gled sedan fram genom luften, kanske 5 till 10 meter innan de mjuklandade bland vågorna, nästan ljudlöst. Fram på dagen kom kocken ut med en stor håv. Han sträckte ut fångstredskapet över relingen, vinden fyllde väven och strax flög fisken rakt in i nätet. Middagsrätten blev flygfisk och den smakade förträffligt.

 På däck hade man byggt upp simbassängen som användes i tropiska vatten. Den var gjord av bräder och täckt av grov presenning, stod som en vattenfylld box på däcket. Den stora badbaljan på 4×5 m ca var välbesökt. Själv tumlade jag gärna om i det klara, friska vattnet. Bassängen var fylld av karibiskt havsvatten som pumpats in genom ventiler med stora filter; det höll nog ung. 28-30º medan lufttemperaturen låg på över 30º. Allra bäst var den milda bris som ständigt drog in över Carib. Den bidrog till att värmen aldrig kändes pressande. Luften kändes klar, härlig och ren. Flera lyriska dagar följde, som gjorda för sång:

”De’ va’ en soli’ da’, inga moln fanns till den dan’.

De’ va’ en soli’ da’, alla fåglar sjöng som jag.

Och från radion på en gång, en äkta svensktoppssång…”

[Linderholm, G.]

Hispaniola 11 c  bananfartygM/S Carib seglade förbi Andros Island, söder om Bahamas och in i Old Bahama Channel (ett hav mellan Bahamas och Kuba) och vidare österut mot ön Hispaniola. Vi seglade norr om Haiti och följde kusten till Dominikanska Republiken, där fartyget ankrade upp någonstans i närheten av Montecristi. (Jag har glömt exakt var på kartan). Här fanns inte något större samhälle. Hamnen var bara en rak hamnpir som byggts upp vid en öde sandstrand. Den låg som ett finger rakt ut i havet. Det verkade vara en ödsligt övergiven plats, om än varm och solig. Allt verkade vara platt och torrt. Syftet med skeppets angöring här minns jag inte, kanske provianterade vi någonting. Kanske lastade vi bananer, inte omöjligt.

 Vi var ändå nyfikna, ville i land och se oss omkring. Vi visste att Fyffes, det globala bananbolaget, hade en klubb högre upp mot kullarna. Vårt mål var att ta oss dit. Jag minns att min mor och jag tog en Hispaniola 18 fattigdomlängre vandringstur för oss själva. Det bar uppför, vi gick över en mager bronsgul sandjord. Till höger om oss dök upp en by med vita och grå hus. Vi gick i dess utkant, såg små förgårdar av sand med några stackars buskar, tvätt som hängde mellan brädstängsel och skjul. Sandiga gator, inga trottoarer. Svår fattigdom vart man än vände blicken. Höns som irrade runt bland små barn som lekte på de bilfria vägarna. Vi kom ut på en öppen slättbygd där hibiskus växte meterhögt upp till ca 150 cm. Den blommade starkt där den stod i sanden. Man använde växten som häckväxt och den verkade trivas. (Troligen hade den ett enormt rotsystem djupt ner i marken).

När vi gått ut ur byn följdes vi hela tiden av en stor hop trasklädda, livliga barn som iakttog minsta steg vi tog. De ropade högt, sträckte ut sina klena armar och tiggde oss om pengar. Jag tror att den lokala valutan var pesos. Vi hade sådan växel med oss, småmynt som skramlade i fickorna. Skriken och larmet från barnen dem något. Men hur? Ivern bland barnen var så stor att något organiserat givande kunde det inte bli frågan om. Så vi kastade pengarna till dem, de störtdök ner mot marken och nästan slogs om slantarna. Jag kände mig skamsen och oskyldigt medskyldig till sociala förhållanden som jag själv inte någonsin skulle vilja se, vare sig i Karibien eller i Sverige. Aldrig förr eller senare har jag känt mig både så bortkommen men ändå så rättrådig. Blandade känslor, kan man säga.- Men i detta nu förstod jag att något var i grunden fel i detta land. Här fanns stora rikedomar hos några, medan de allra flesta levde i en bottenlös fattigdom. – Inte långt från denna ö, Hispaniola, ligger Kuba där man redan då, efter revolutionen 1959, var inne i ett stort socialt projekt för att nå fram till välfärd för hela befolkningen. (Dock visste jag inget om Kuba vid denna tid, mer än att det var ett land på kartan).

Vi fortsatte vår vandring och nådde snart fram till Fyffes klubb, en stor anläggning omgärdad med höga stängsel. Klubben låg lite isolerad för sig själv uppe på en sandås. Där fanns en stor swimmingpool och en utomhusbar som tillhandahöll drinkar och lemonader. Både baren och omklädningshytterna hade stråtak och hytterna hade brädväggar. Allt skulle väl ge intryck av hyddor. Min styvfar var nu med oss. Vi gick in i en badhydda, bytte om och hoppade ner i poolen. Skönt och friskt var det förstås och när vi var nöjda klev vi upp och gick tillbaka till våra hytter. Där hade under tiden några av traktens busfrön kletat in styvfaderns uniform med lera. En attack över stängslet som följts av ett smygande utan upptäckt. Min mors och mina kläder var helt rena. Styvfadern blev ursinnig av ilska när han såg rackartyget, men han var maktlös. Hur han fick tag i rena kläder kommer jag inte ihåg. Det blev en snöplig återfärd i bil till fartyget. Mot aftonen lättade Carib ankar och vi seglade i nattmörkret vidare längs Hispaniolas kust.

Morgonen därpå, efter frukost, var jag ute på däck och betraktade detta skimrande, turkosgröna hav och den gröna kustlinjen. Under natten hade fartyget girat söderut längs östkusten och vi var Hispaniola 21 Azua vattennu på södra sidan av Republica Dominicana. Idag slår det mig att Columbus en gång för länge sedan hade gjort en av sina första landstigningar just på den kustremsa där vi vandrat dagen innan. Han hade hittat en ny kontinent och insåg nog dess framtida möjligheter. Och visst hade hans landstigning haft en mer beräknande och krigisk karaktär. MEN?? Var inte även vårt rederi beräknande? Handel och kommers bedrivs ju sällan av idealitet. Hade Salénbolaget något intresse av de sociala eller politiska frågorna i detta land? Givetvis inte. Om rederiet fick de frakter man ville ha var man nöjd därmed. Vad övrigt var, var tystnad.

Carib stävade mot väster längs sydkusten. Från däck kunde vi se vackra stränder och höga berg i fjärran i inlandet. Glada delfiner hoppade i kapp längs båtens sidor, kanske liknade skeppet en enorm fisk i deras ögon? När man såg ut över den vackra tropiska naturen var det svårt att inse att tragedier kunde dölja sig här. Den yttre miljön var alltför harmonisk för att landet i sig skulle kunna rymma elände. Ändå började jag inse att så var fallet… På eftermiddagen ankrade vi upp vid Puerto Viejo de Azua, ett litet samhälle Hispaniola Azua hamnlägemed pir utslängd vid en strandkant vid sidan av djungeln. Allt kändes som långt, långt borta från det välorganiserade Europa. Och det var det också. – Vi hade utlovats ett besök på en bananplantage följande dag och jag såg fram emot det. Vad sjömän oftast får se är i regel tråkiga hamnterminaler. Det bekräftades av att på hamnkajen här fanns några varumagasin, gammal järnvägsräls var dragen till kajen, men det var i stort allt. Inte mycket för ögonen att fästa blicken vid. Det krävs en viss frihet, en längre ledighet för att kunna uppleva ett land. Och sjömännen gavs inte alltid landpermis. Men som passagerare var jag gynnad.

Nästa morgon gav vi oss av per bil mot Azua, en mindre stad uppe på en bergsplatå. Vägen bar ständigt uppför, vi åkte genom en knallgrön tropisk skog, vilken glesnade efterhand. På höjderna fanns många uppodlade arealer. Luften blev svalare (om nu 25º är så svalt), det var en högre luft, inte lika mättad av ångande fukt. Vårt första mål var en bananplantage. Vi lämnade den raka asfaltvägen, for in på en skumpande smal bonnväg. Snart närmade vi oss en liten parkeringsplats och klev ur. Vi möttes av några plantagetjänstemän och tillsammans klev vi alla in bland bananpalmerna. Jag fick en mindre chock: det var som att gå från strålkastarljus rätt in i en källare. Träden stod tätt, tätt och palmbladen släppte knappt igenom något ljus alls. Det tog en lång stund för ögonen att vänja sig. Jag förstod att bolagets ledning var stolt över sin odling. Plantagen verkade vara exemplariskt skött, med träden satta på rätt avstånd från varandra och med en noggrant driven skötsel av marken mellan dem. Vi fick se både blommande bananpalmer och i flera palmkronor hängde stora gröna bananstockar. Väldiga klossar som nog väger ca 30 kilo styck. Skördearbetet blir därför mycket tungt.

 Historiskt har bananbolagens hantering av arbetskraft och miljö varit minst sagt skum. Och motreaktionerna har varit många. Strejker och ibland även rena arbetaruppror har spontant uppstått för att på något sätt kunna förändra de arbetandes villkor. Och mången gång har de latinamerikanska diktatorerna svarat med militärt våld. Jag minns att Garcia Marquez skrev från Colombia i en av sina romaner: ..”samma godstågsvagnar som på dagen fraktade bananstockar till kusten fraktade om natten bort liken av ihjälskjutna plantagearbetare”. Kanske var hans utsaga övertydlig, symbolisk, men faktum är att bananexporten vid flera tillfällen har skett över människoliHispaniola 12 bananplantagek, bokstavligt talat. Att bananbolagen av egenintresse inte gärna talar om militärens brutala övergrepp, kan man förstå, – men aldrig någonsin acceptera som moraliskt godtagbart.

Mörkret bland träden var intensivt, eller kände jag det så. Det var en sådan svärta i skuggan som jag inte sett på många andra ställen. Vi betraktade de väldiga bladen ovanför våra huvuden. Grönskan ovan oss var lika intensiv som skuggan vid fötterna var mörk. Och där högt ovan bladkronorna, en skymt av en kristallblå himmel. En säregen upplevelse som fyllde en, nästan en andaktsfull stund. Var känslan kom från vet jag inte. Den bara dök upp och fyllde mina sinnen. – Men min sinnesupplevelse låg långt vid sidan av vad bananodling innebär. Jag tror inte att folk på plats uppfattade miljön på mitt sätt. Bananodling en mycket praktisk sak: Palmen huggs ner efter ca 5 år och sen vidtar nyplantering för framtida skördar. Det är en bunden kretsgång och ett industriellt bruk av naturen. Och hanteringen ger mycket stora skördar. På 1960-talet var mycket av detta arbete manuellt och slitigt. Troligen använder man mycket mer maskiner nu. Att bära en hel bananstock över axeln kräver sin man. Och jag skulle i en snar framtid få se detta på nära håll.

Hispaniola 3 d bananklasebärareVi lämnade plantagen i bil och for vidare mot Azua, som ligger på en höjd intill de höga bergen i inlandet. Det var vackert med de blåtonade bergen i fjärran. Och grönskan som fanns överallt. Vad minns jag mer?

Att staden verkade vara lite rörig, men det var nog så överallt i Karibien vid den här tiden – åtminstone jämfört med det välordnade och prudentliga Sverige. Husen var målade i glada färger, blå, rosa, grönt, gult osv. Det var rätt folktomt, – vi kom dit i siestatiden så något stort folkliv såg vi inte. Det kändes ändå som att befolkningen hade en mer ledig och kanske ”tillbakalutad” karibisk livsstil sHispaniola 8om skiljde sig synbart från en nordiskt effektiv/praktisk. Kunde det vara så slappt, trots all den fattigdom som jag visste fanns? Materiellt välstånd kanske inte är det allt annat avgörande? Människor levde i sina storfamiljer och hade många vänner. Kanske betyder sådant mer. Och Azua verkade vara mer välmående än eländet vi hade sett på öns nordsida. Hur det egentligen var vet jag inte säkert. – Den tropiska hettan tilltog fram på dagen. Vi fick bråttom att ta oss tillbaka till Carib. Bilen körde oss snabbt nerför de vindlande vägarna till en hägrande lunch ombord.

Fram mot eftermiddagen, när solens hetta avtagit, hördes ett bullrande, gnisslande ljud och långa tågsätt med godsvagnar fullastade med bananstockar rullade in på kajen. Det fridfulla lugn som härskat där tidigare var nu helt förändrat. Ett vimmel av människor rörde sig nere på kajen. När jag stod vid relingen och såg ut över hamnpiren fick hispaniola 7 bananlastarejag en chock. K-pistbeväpnade soldater kontrollerade lastningen av bananstockarna. Kakiklädda, hårda män bevakade varje steg som togs. Det såg ut som en militär invasion. Trasklädda arbetare slet så att svetten rann om dem. Varje arbetare bar en stock på sin axel innan den lämpades ner i en ficka på en banantravers, vilken hissade upp och rullade ombord den åtrådda lasten. Nu behövde jag inte tvivla längre. Jag befann mig i en diktatur, om än förklädd i snygg kostym. Det var syner som dessa som kunde förändra en ung människas tänkande. Och de förändrade mitt. Via mina upplevelser i Afrika och Latinamerika förstod jag att världen inte var den harmoniska planet som skola, tidningar och TV hade fått mig att tro. Verkligheten var mer otrevlig och såg mycket annorlunda ut än vad jag hade föreställt mig som ung.

Samma kväll sänkte sig en enormt vacker skymning över land och hav. En tropisk natt grep tag i mig: ljuden av syrsornas spel från land och kluckandet av vågskvalp i hamnen. En kolmörk natthimmel ovanför oss. En sval bris. Lugnet var tillbaka igen. Men det var ett bedrägligt lugn. Det var tillfälligt. Jag begrep Hispaniola 20 Azuabuktenatt inga naturscenerier, hur vackra de än var, kunde ta bort minnet av fattiga män som under gevärshot lastade bananer för frakt till konsumenter i Europa. Det var en konkret beskrivning av armodet i klar kontrast till det överflöd som rådde på en annan kontinent. Än idag har jag den synen för mina ögon när jag tänker tillbaka. Den går inte att glömma. Och jag vill inte glömma den heller, hur otäck den än är.

År 1961 hade republikens diktator Trujillo mördats i ett attentat. Inte många saknade honom. Följande år befann sig Dominikanska Republiken i ett limbo. Ingen visste vad som skulle hända härnäst. Den hårda verkligheten skapade starka motsättningar mellan vänster och höger, mellan reformer och status quo. De kommande åren utvecklades till att bli något som kan liknas vid ett inbördeskrig. I detta läge, år 1965, sänder USA in sina marktrupper, marinsoldaterna. (Åren 1898 till 1924 invaderade USA ön 4 gånger, för att skydda sina affärsintressen). På 1960-talet var yankeeinvasioner inte populära och USA drog snart tillbaka sina trupper. På ön utvecklades någon form av parlamentarism över tid. Landet har fram till nutid styrts av ömsom radikala och ömsom liberala regeringar. Med den nutida turistindustrin har levnadsstandarden ökat något. Men än idag arbetar var sjunde ”dominikan” som emigrantarbetare i USA. Odling av bananer och sockerrör räcker inte som inkomstkällor. Och landets förmögenheter är samlade på få, mycket rika, händer. Korruption är vanligt förekommande.

Hispaniola 22 chicha AzuaLastningen fortsatte nästa morgon, men redan mitt på dagen var lastrummen helt fyllda med bananstockar som stuvats tätt i kylrummen. Även vår steward var nöjd med all proviant som hade lastats ombord för hemfärdens behov. Vid middagstid lossades M/S Caribs förtöjningar, fartyget lade ut, vände stäven mot öster och en lång seglats mot Europa inleddes. Vi hade ännu ett dygn till att segla i Karibiska havet och jag var fortfarande nyfiken på vattnen, färgerna och alla de öar som vi skulle passera. Lusten att stanna kvar i denna milda, sydländska havsmiljö var stor, jag hade inte bråttom hem till ett Sverige i vinterskrud.

Hela tiden virvlade följande tankar i huvudet: vad jag hade sett, eländet i norr, den relativa fattigdomen i Azua, de segregerade samhällena (de flesta fattiga var svarta eller mulatter); spanjorättlingar var ofta medel- eller överklass. Men trots detta hade människorna mycket att glädja sig åt: det fantastiska turkosblå havet, de höga bergen, den friska luften, den milda havsbrisen; – som även vi sjöfarare på Carib uppskattade. Där fanns på Hispaniola en stark livsvilja att kämpa vidare mitt i armodet; där fanns även starka, genuina familjegemenskaper och en glädje i att ibland kunna slöa till, eller bara gå ner till havsstranden och ta ett bad. På ön var den folkliga merengue-musiken mäkta populär, även som ren dansmusik.

Carib stävade idogt vidare österut mot Saint Kitts and Nevis Islands. Öarna ingår i de Små Antillerna, en lång kedja av små, små öar som sträcker sig från Puerto Rico i norr till kusten i Venezuela. Efter något dygn till havs såg vi St. Kitts söder om oss och fartyget seglade genom den breda havspassage som leder ut till Atlanten. Öarna har självstyre men har länge tillhört Storbritannien. Likt många andra öar i Karibien lever man mest på turismen som i nutid blivit en stark näringsgren. Här, mellan Karibien och Atlanten, känns den tropiska miljön ännu varm och levande. Himmel och hav har en härlig klarblå ton, luften är ljum och brisen skön. Jag förstår varför många människor i min ålder har valt att bosätta sig här året runt. – Dock, om man vill följa deras exempel bör man nog tänka på de återkommande orkaner som hemsöker Västindien varje höst. Det finns alltid en liten orm i alla paradis. Och om den ormen inte fanns, skulle vi vara lyckligare då? Nå, nedan kommer en bild från St Kitts.Hispaniola 31 St Kitts b

Vi såg aldrig ön på detta nära håll, men en läsare kan nog ändå få ett begrepp om grönskan och de intensiva färgerna. Från ett båtdäck framstår öarna som mer tonade i grågrönt. I havsluften finns alltid fukt och ibland är där ett mycket svagt dis som ögat inte förmår uppfatta. På landbacken märker man aldrig något sådant. Solen lyser intensivt, alla färger blir sprakande vackra, ljud och dofter når en överallt. Undantaget här är skuggorna, de blir också djupare, starkare och mer oresonliga än ombord på en båt ute till havs.

Väl ute på Atlanten återgick allt till rutinen. Man gjorde de underhållsjobb som behövdes. Maskinfolket höll uppsikt maskinrum 1över alla motorer och axlar. De oljades och kontrollerades ständigt. Ett fartygs maskinrum är som en egen värld, innesluten i skeppets skrov. På 1960-talet var larmet från alla maskiner öronbedövande när de kördes samtidigt, vilket man var tvungen till ute till havs. Livet var nog tufft för de arbetande maskinisterna. En gång klättrade jag nerför lejdarna till de väldiga maskinsalarna under däck. Vi låg då i hamn och skeppet behövde inte sin fulla maskinkraft. I hamn blev ljuden alltid lindrigare.

Inriktad mot humaniora som jag var redan i unga år lyckades jag aldrig uppnå något stort intresse för maskinvärlden. Jag tyckte förstås att den var fascinerande och märklig – men den sade mig inget. Den tillhörde nödvändighetens rike, men själv var jag mer road av fantasins och inbillningens. Och inlevelsens kanske.

– Vi hade fortfarande sommartemperaturer ute på däck. Vädret var gott även om sjön gick något högre. M/S Carib plöjde sig fram genom vågorna. – Ute till havs blev livet ofta lite ledigare. livet på havetDet fanns gott om däckspauser för besättningen. Att sitta och smålura, kanske röka en pipa tobak kunde fördriva tiden lite. Ofta var det yngre jungmän som kunde snika till sig fem eller tio minuter då och då. Jag var ingen rökare så de stunderna var främmande för mig. Men jag begrep att behovet av avkoppling, kanske kontemplation var stort. Jobbet krävde mycket, både fysisk kraft och ett sinne som var koncentrerat och uppmärksamt. För många grabbar på däck var en resa som denna ett äventyr, om än åtföljd av slitsamt arbete. För mig var äventyret minst lika stort, men jag var mer privilegierad. En av livets alla orättvisor. Jag tror dock inte att däcksfolket avundades mig livet ombord med en svår styvfar. Han var redan alltför bekant hos besättningen för sitt humörs skull.

Några dygn förflöt. En dag uppe på bryggan fick jag veta att en svår storm väntade oss om något dygn. Via radiotelegrafi och radar kunde man få in förhandskunskaper om väder och vind. Kapten fattade ett beslut: gira åt sydost 30º!! Ordern verkställdes och med ett dygns varsel kunde man förhindra att fartyget rände rätt in ett oväder där stormens öga höll 32 meter/sekund. atlanten i storm aStormen kunde man förstås inte undvika men dess värsta effekter hölls tillbaka. Inom några timmar började Carib rulla betänkligt, både från för till akter och sidledes. Snart var vi inne i en storm med 28 sekundmeters styrka. Fartyget lutade som mest 19 grader på babords- och styrbordssidorna, vilket var betänkligt för vårt tungt lastade skepp. Men det beslut kapten hade tagit räddade oss från ett mycket svårt läge med hårda konsekvenser.

Stormen var ändå förfärlig. Jag for som en tappad vante fram och tillbaka i min lilla koj, i samma riktningar som fartyget, d.v.s. åt alla håll! Kajutornas bäddar var som försänkta träkorgar med höga sargar. Dessa hindrade en från att fara ur kojen och ner på golvet, men man hamnade i stället i en ofrivillig karusell som snurrade runt med hela ens kropp under en natt och långt in på förmiddagen. Jag försökte motverka det ständiga kanandet med både armar och ben, men jag for hyttbildändå runt i sängen och fick en hel del blåmärken. Sjösjuka är ett milt ord i det här sammanhanget. Men människokroppen kan anpassa sig till mycket. Till slut stod jag upp, härdad. – Jag minns flera frukostar ombord när man hällde ut en kanna vatten över bordduken för att den skulle ligga kvar och förhindra att allt porslin for i golvet. Alla erfarenheter tillsammans skapade i det lilla formatet en respekt för havet, en visshet om att man inte kan behärska naturen, bara leva med den, efter förmåga. – Vår M/S Carib red ut stormen tappert, klarade alla påfrestningar. Efter något dygn girade hon rakt österut och höll strikt kurs förbi ovädrets centrum. Därefter återtog fartyget sin gamla kursriktning mot nordost. Vid det här laget längtade de flesta av oss hem till Europa, till våra invanda hemmamiljöer och tillbaka till en folkhemsk trygghet. Nog finns här fog för en engelsk shanty:

Rolling home, rolling home, Rolling home across the sea.

Rolling home to dear old England, Rolling home, fair land, to thee.

De stormande havsvågor jag har sett, ibland 5-6 meter höga kommer jag alltid att minnas. Och känna av. Jag menar: kroppen minns vad den har varit med om och den minns rörelserna i fartyget: Dånet när skeppets förstäv brakar rakt ner i en vågdal, hur skutan tar sats och kastar sig upp över nästa vågkam, hur hon kämpar vidare i brottsjöarna. I dessa nästan magiska ögonblick blir det lätt att tänka sig att fartyget har en egen själ. Så är det förstås inte, allt är mekanik och människans kamp med naturelementen. Men risken för en mänsklig hybris finns: klarar vi det här, klarar vi allt. Jag tror inte dagens sjömän behöver uppleva stormarna lika starkt. Fartygen är större, tekniken med stabilisatorer är mycket bättre, så man bör nog lättare kunna klara de stormar som dyker upp. Men kanske det ändå blir så att skepparna undviker att segla in i stormens öga om de kan. Man ska inte utmana ödet.

Resten av hemfärden var lugn. Klimatet blev allt svalare, i Europa var det ju januari och sträng vinter. Några långa turer ute på däck blev det inte. En vecka efter stormen hade vi korsat Nordsjön och befann oss snart i Göteborgs hamninlopp. Både stränder och älv var täckta av snö och is. Det var en stjärnklar kväll. Man såg grunderna till den nya Älvsborgsbron som var under konstruktion. Att segla in i den breda älvfåran gav ett mäktigt intryck med stjärnhimlen ovanför och stadens alla ljus föröver. Jag stod på bryggan och kände mig både hemtam och främmande. Kontrasterna mellan olika livsmiljöer var så stora att de var svåra att ta in. Och att ha upplevt allt inom en enda månad kändes också märkligt. Allt bidrog till att ändra min attityd till tillvaron. Jag förstod att orättvisor fanns överallt men att de inte var omöjliga att förändra till det bättre. Det är en god kunskap som har hjälpt mig, inte minst i synen på världens folk och på behovet av en gränslös solidaritet.Hispaniola 19 b fattigdom

 Jag vill tacka livet som gett mig så mycket.

Det har gett mig skrattet, det har gett mig smärtan,

så att jag kan skilja lyckan ifrån sorgen,

dom två ting som skapat alla mina sånger,

och mina sånger som är era sånger,

och alla sånger som är samma sånger.

Och mina sånger som är era sånger,

och alla sånger som är samma sånger.

[Violetta Parra, Chile]

Hispaniola 9 sunset

[En essä hopkomponerad av Claes Hennies, 2015 01 16]

 

 

 

 

 

 

 

,

En seglats över havet till United States of America 1963 a.

Posted on Updated on

”..tolling for the rebel, tolling for the rake tolling for the luckless, the abandoned and  forsaked

tolling for the outcast, burning’ constantly at stake

An’ we gazed upon the chimes of freedom flashing..”

[Bob Dylan / Chimes of Freedom]

 

Vi packade våra väskor, tog T-banan till Centralen och satte oss på tåget mot Göteborg. Ett nytt sjöäventyr väntade oss. Min mor verkade ta det hela med lugn och ro men jag själv var full av iver. En tredje sjöresa över Atlantiska Oceanen låg mycket nära i tid och fast jag var 15 år kändes allt som hände mig levande och mystiskt. Varför vet jag inte, men jag var en fantasifull ungdom.

M/S Carib var upplagd i Götaverkens torrdocka vid älvstranden. I taxin ut från Göteborgs centrum kunde man se älvens grå vatten glida förbi nedanför kajkanterna; högt ovanför vattnen drev mörka skyar in från havet. Bilen rullade förbi tullmagasin och lagerlokaler fram till varvsområdet. En vägbom stoppade oss vid en kajport och kontroll av pass gjordes. Allt var formalia, – men det kän

des som att bli slussad in i en både främmande och bekant tillvaro. Att äntra uppför landgången, gå över däcket och kliva in över de höga trösklar som skilde sjöfolket från världen utanför var något av en liten rit så som jag kände det. Jag var ju också en fri passagerare, behövde inte ta del av däcksfolkets slit.

Fartyget gavs en rejäl översyn inför resan. Att rusta och reparera maskinrummet var min styvfars ansvar. Han var en hård arbetsledare, men en mycket kunnig sjöingenjör. I kabiner och på mässar ansvarade steward för proviant, matcarib_1953, tobak och sprit. Alltsamman viktiga ting i sjömännens liv. Och livet ute på däck och uppe på bryggan låg under kaptenens styre.  Så kom dagen då dockan vattenfylldes, en bogserbåt drog oss ut i älven och nu tog en längtan ut mot haven tag i oss. Nästan alla ombord fylldes av känslan, tror jag. Efter Vinga vidgades horisonten, snart böljade vida vatten vart hän vi än såg. Det kändes som att bli sänd ut i det okända – kanske lik-nande det en rymdfarare känner?? Fartygsfören plöjde sig rakt fram genom det grå och blå, skyarna skiftade i gråtoner, ibland mörka intill svart. Att vara till havs i december är en stor upplevelse, en fascination som ger känslor lämpade för en melankoliker.

Ofta kände jag mig melankolisk. Var känslan kom från vet jag inte. Jag var inte deprimerad. Men tanken att livet var mycket större än en själv, att man var en mycket liten figur på jorden tror jag tog intellektuellt kommando ute till havs. Jag var ofta ute på däck; morgon, middag, kväll. Det var nästan samma skyar, samma vida hav jag mötte var gång – men det fanns alltid någon variation i ljus, i vind, i dofter. Och vädrets skiftningar fängslade.

Att segla över Nordsjön går rätt fort. Det gjorde så redan på 1960-talet. Efter några dygn var Carib nära den franska kusten. Vi hade haft kurs på Le Havre, en gammal hamnstad i Normandie. Och när hamninloppet och staden dök upp utanför fartygsdäck verkade allt vara mycket grått, regnigt och nerslitet. Vi angjorde kaj och maskinernas muller dog bort, kylfartygets motorer ströps i ett slags stand-by-läge. De febrila aktiviteterna avtog, det verkade som om hela skutan gick till sängs. Ett tillfälligt lugn lade sig över allt och alla.

Morgonen därpå skulle hela familjen i land; min mor och jag först. Min styvfar hade en del pappersexercis att göra innan han kunde dyka upp. Vi vandrade över kajerna tills vi kom ut från hamnen och klev in på ett öde torg som jag blott har ett svagt mingatsopare ane av. Här tänkte jag pröva min skolfranska i det att vi letade efter en taxi. Jag såg en gatsopare, lite grånad och till åren, som håglöst sopade en trottoar. Jag prövade en vild harang: ”Monsieur, ou y-a´t-il un taxi?” Jag vet inte var jag hade hittat de glosorna, men för fransmannen var de totalt obegripliga. (Och det var de nog för mig med). Han ruskade sitt huvud och fortsatte sopa. Men när vi ropade: ”Taxi! Taxi!”, förstod han genast. Det finns universella kodord som fungerar nästan överallt. Han pekade med hela handen och vi var räddade.

Min styvfar var alkoholist. Ute på havet höll han begäret i styr, jobbet krävde mycket och supa var inte att tänka på. Men i hamnarna tog han igen det med råge. Och hans ”ölsinne” var uselt. Hemsk är den hustru-misshandel jag har fått skåda på resorna. Ung, mager och maktlös var jag. Idag händer det att jag säger till mig själv: De svaga slår de svaga. Ett socialt stigma vandrar genom seklerna… Styvfadern var inte fysiskt svag, tvärtom, en urstark sjöbjörn var han. Men psyket var mycket svagt, han var själsligt skadad.– Nu ska inte den här historien bli någon resa genom nattens mörker utan helst vara en skildring av miljöer och kulturer. Och ibland av kultu-rer som krockar. Men, det är givet: vistelsen i Le Havre blev inte rolig. Stan var tråkig och kväl-larna med brännvinet ombord var än värre.

Men lastningen av Citroen-bilar var intressant för en yngling på 15 år. De skulle till New York, eller rättare New Yark, för lossning och försäljning till mer väl-beställda amerikaner. Bilarna surrades ordentligt på däck och tjocka presenningar täckte de blänkande karosserna. Många rederier vid denna tid fungerade som en typ av diversehandlare. Man tog de frakter man kom över och man kunde också ta emot ett antal betalande passagerare som fick små men exklu-siva hytter. Det fanns mycket att göra pengar på och marknaderna var stora och världsvida.

Så lade vi ut igen, lämnade Le Havre och såg den franska kusten akterut. Den Atlantiska oceanen mötte oss föröver. Nu skulle vi inte se annat än saltvatten i åtminstone tio dagar innan den nordamerikanska kontinenten en dag skulle komma i sikte från bryggdäck.

Allt kändes stort, trots att jag varit med på flera resor tidigare. Det gav en befriande atlanten 4känsla att gå på däck och skåda blånande vattenvidder i alla väderstreck. Ovan havsvågorna ett enormt stort himlavalv, ofta med grå eller vita moln vilka majestätiskt seglade förbi eller någon gång kunde torna upp sig som inför en storm. Var vädret lugnt, himlen blå så syntes under följande klara, nätter starka stjärnor som glimmade över ett nästan svart hav. Allt är minnen som har etsat sig fast hos mig. Och jag förstår varför genuina sjömän inte vill släppa havet ur sikte, ofta känner de sig främmande på land. De tycker livet blir trivialt, där finns inte något stort äventyr i sikte. Det mesta är förutsägbart. Allt blir mer smått…

Ett hav i storm – det är något att mäta sina krafter med. (Men jag kan försäkra att så trevligt är det inte, det finns inget romantiskt skimmer över det). Nåväl, sjömannen vill känna ett motstånd, ett hinder som han måste övervinna. Och var kan han finna ett bättre motstånd än ute på ett öde hav, där natur-krafterna bestämmer vad som bör göras. Var och en har ett stort personligt ansvar. Går något galet kan ett felgrepp ge katastrofala följder. – (Jag minns en gång när det mitt i natten hade brutit ut en eldsvåda i maskinrummet. Min styvfar fick kasta sig nerför lejdarna i pyjamas och leda släckningen. Det rörde sig om minuter innan vi hade flugit i luften). Men vi överlevde, var och en visste vad som skulle göras och vad som kratlanten 6ävdes.

Flera dagar förflöt. Ibland gungade skutan rätt så hårt, men någon rejäl storm mötte vi inte. Jag umgicks med maskinister och maskinelever på deras fritid. De kanske såg mig som en udda figur, en som gav ett avbrott i rutinerna, en yngling från landbacken som inte visste så mycket om tillvarons villkor.

Nog hade de rätt. Jag var en studiosus. – Men jag såg mycket och lärde mig mycket. Att t.ex. följa telegrafistens arbete med radiokommuni- kationerna var spännande, eller att se styrmännen beräkna kurs och sjömilsavstånd uppe på bryggan. Ibland stod de bredbenta med kraftiga kikare i händerna, spejande ut över ett oändligt hav.

En dag flög fiskmåsar in över skeppet – ett säkert tecken på land i närheten. De flaxade och tjattrade, verkade glada att se oss. Och visst tiggde de om något att äta! Framför azorerna 2förstäven kunde vi i horisonten se Azorerna med sina vulkaner. De låg där som disiga ut-postöar i en marin oändlighet. Carib gled förbi dem som vore de vaga skuggestalter i någon av artonhundratalets romaner. Kanske som något man ser men inte riktigt tar på allvar… Nåväl, hur stor havsdyrkan än kan vara hos oss sjöfarare blir alltid ropet: ”Land i sikte!” en välkommen hälsning till alla ombord. En aning om förändring triggar de flesta av oss. Människor är motsägelsefulla. Vi vill gärna ha något, men när vi är i besittning av detta åtråvärda duger det inte riktigt, vi vill ha något annat. Ombytlighet och nyfikenhet driver oss…

Carib plöjde sig vidare genom vågorna. Som passagerare gällde det för mig att fylla dagarna med göromål. När jag inte umgicks med sjöfolket blev det mycket läsning. Jag hade en extralång julledighet för resans skull – men ett läxpensum skulle göras ändå för att jag inte skulle halka efter i studierna. Trots detta blev dagarna till sist monotona. Jag började längta efter land. Och den dag när befälet på bryggan meddelade att det amerikanska fastlandet syntes på radarn började jag se fram mot ett annat äventyr, nu i New York. Fram mot efter-middagen var jag inte längre ensam ute på däck. Alla ville ha en glimt av den nya kontinenten (trots att de flesta säkert hade sett samma syn många gånger tidigare). Vi fick se en grå kustlinje vagt forma sig i fjärran, gradvis växte den fram och blev större. Till slut skymtade man hus, bilar och rörelse på landbacken. Vi närmade oss New Yark, hamnstad till New York. Vårt fartyg stävade in mot kaj.

Snart märkte vi av uppståndelsen ombord också. Pass- och tullmyndigheternas tjänstemän äntrade uppför landgången. Pursers och varumäklare klev ombord. Jag återvände till vår hytt och avvaktade utvecklingen. Hela kajen hade sett så grådaskig ut, med små snabbfotade människor överallt, men organisation och effektivitet präglade det hela utan tvivel. Jag förstod att USA och Europa hade ett kulturellt släktskap, men att mycket i det nya landet måste vara annorlunda. Hur visste jag inte riktigt. Vilken bild hade jag från alla de Westernfilmer jag sett?? Och var den rättvisande?

Det hördes buller från hyttgången utanför mig, mansröster som pratade. Någon öppnade dörren och sa till mig att följa med. Jag hamnade i en lång rad av vuxna sjömän som stod och väntade utanför ett tillfälligt kontor ombord. Så hördes någon hojta: ”All pricks out!” Först fattade jag inte vad som menades, men snart begrep jag att det rörde sig om någon inspektion av könsorgan. Amerikanerna var rädda för könssjukdomar som kunde importeras utifrån. Men jag förstod inte min roll i det hela. Femton år ung och utan större erfarenheter på det erotiska området. (Jag tror faktiskt att läkaren ignorerade min betydelse, att jag slapp all form av kontroll).- Däremot var passkontrollen gedigen. När det blev min tur stod jag inför en tremannakommitté av pass- och tullpersoner. I mitten vid en kontorsdisk satt en blond, högrest man med tillbakakammat hår iakttagande mig där jag nervöst stod och väntade. Han bläddrade i mitt svenska pass:

”And do you think you´ll be granted a Visa for the United States?”

Jag stod svarslös, det kändes som att sjunka ner genom golvet. Då kunde jag inte förstå att det hela var en lek. Han ville leka lite katt och råtta med mig, hålla mig på halster… Ett tredagarsvisum var redan klart och utskrivet. Om han ville se min reaktion eller vad det gällde, det vet jag inte än i denna dag. – (Jag har bara varit med om något liknande en gång: 1979 i Prag under Sovjettiden. Jag skulle få mitt turistvisum förnyat, men de tjeckiska tjänstemännen var artigare, hade mer respekt).

Hur som: USA-samtalet avslutades med ett: ”Have a nice stay!”, och jag fick ett flerdagarsvisum som passersedel för att kunna få se New York City under en tid. Jag var glad trots det lite vrånga välkomnandet.

new york 7Nästa dag, på eftermiddagen, seglade vi uppför Hudson River. Landskapet kändes grått, glåmigt – men det var ju vinter. Floden var vid, vi rörde oss som om vi ännu var ute på havsytan. Jag kände att vi gled in mot något stort, okänt, oanat. Hori-sonten var platt och land gick ihop med sjön. Så, plötsligt, långt föröver ser jag några små klossar sticka upp – skyskraporna i New York.

Carib går för halv maskin i farleden men närmar sig stadigt vår tids berömda sky-line, känd världen över. Och framför denna silhuett, i inloppet, står hon där, frihetsgudinnan – Statue of Liberty, på Bedloe Island. En imponerande symbol, fram-sprungen ur den Franska revolutionen och skänkt som en fransk gåva till USA:s folk. För miljontals immigranter har hon varit ett enormt hoppets tecken. Ett löfte om en bättre framtid… – Vår M/S Carib på ca 5.000 ton blir bara som en tändsticksask seglande intill Miss Liberty, nedanför den väldiga, på väg mot en kajplats. Statyn har en tyngd som jag tror man bara kan känna på plats, när man ser henne sträcka sig himlahög.

Jag tror att många immigranter lyckades, många andra hankade sig fram och åter andra förhoppningsfulla hamnade i kriminalitet eller gick under. Siffrorna har jag inte, men det lär finnas fakta om detta idag. Hollywood-drömmen om rikedom och berömmelse nådde bara ett fåtal. Om immigranterna skriver Bob Dylan bl.a. så här:

I pity the poor immigrant Whose strength is spent in vain

Whose heaven is like Ironsides Whose tears are like rainnew york fattigdom 1

Who eats but is not satisfied Who hears but does not see

Who falls in love with wealth itself

And turns his back on me

 

På morgonen tog vi oss in till New York City. Vi klev ur vår bil någonstans på Manhattan och beskådade de höga husen som strävade mot himlen, likt ivriga Babels torn; de trånga gatorna dit bara litet dagsljus nådde ner. Och ständigt: den stora stress som behärskade allt och alla. Vad som drabbade mig hårdast var alla uteliggare. Ingen bekymrade sig om dem. De förvandlades till mänskliga trafikhinder; folk hoppade över de trasklädda männi- skorna som låg utsträckta från husväggarna ut mot gatan. När jag såg dem tänkte jag: Måtte vi aldrig behöva uppleva något liknande i Stockholm! (Nu har vi ungefär samma problem i Sverige: fattigdom och rumänska tiggare). Cirkeln sluts. Men som tillfällig tu-rist drogs man med i stressen: det gällde att hinna se så mycket som möjligt på den korta tid som gavs.

Vi for vidare mot Empire State Building, en riktpunkt på Manhattan. Huset tar andan ur en när man står nedanför på gatan. Entréplanet var i princip en stor stenhall med hisstrummor utmed väggarna. Jag imponerades av de snabba hissarna och att man måste byta hiss för att kunna ta sig empire state 2vidare inom det alltmer avsmalnande tornet. Färden uppåt var så snabb att det slog lock för öronen. Från ett instängt rum kom vi direkt ut mot en fönsterfasad som gick från golv till tak. Utsiktsplatsen 40 våningar upp är bedövande storslagen, (det vet alla som varit där), och den skog av husmassor som brer ut sig framför ens ögon är anslående. I min fantasi blev alltsamman förtorkade grå trästammar som övervintrade mot alla odds. En män-niskogjord  massa av förkonstlad betongnatur. Kanske vilar där i stadsplaneringen någon teknokratisk tanke att människan kan besegra naturen…

Utsikten över skyskraporna ger något av en svindelkänsla, hus efter hus som sträcker sig mot skyn i en daglig kamp med elementen. Floden i fjärran känns som fortsättningen på ett hav av betong. Vad kan få människor att skapa något som detta? Vilka idéer om mänskligt samliv ligger bakom? Är detta den amerikanska dröm-men? Kontrasten mellan tiggeriet på gatorna nedanför och det oerhörda kapitalinnehav som dessa jättehus representerar är slående. Varför verkar staden vara så människofientlig? Jag vet att amerikaner kan vara gladlynta, gästfria, varma och spontana, (ungefär som man kan ana att ryssar är), men varför syns inte det i USA:s ekonomiska och sociala organisation? För mig verkar det som om den amerikanska nationen är missnöjd new york 10med sina invånare… Ekvationen gick inte ihop för mig då och den gör det rakt inte idag heller.

Mot aftonen styrdes färden mot en klassisk svensk restaurant i New York: The Stockholm. Inredning med mörk träpanel, bord med vita dukar och även svenskt smörgårdsbord som standard. (Jag visste vad kvällen skulle leda till: ett antal supar för min styvar med åtföljande bråk. Men jag hade ingen talan…). Kvällen började inte bra för min del heller. I foajén stod en cockerspaniel bunden. Den nafsade mig i handen när jag ville klappa den. Vad som oroade hunden vet jag inte.– Middagen var bra, maten god. Men varför äta svenskt i New York när det finns hundratals andra krogar? Jag vet svaret: Sverige kom före allt annat,- i hans fantasi var Sverige det enda landet med ordning och reda. Alla andra världsdelar befann sig på en sluttande stege med Afrika och arabvärlden längst ner. Hade man någon annan åsikt än denna fick man ha den i smyg. Jag tror han led mest själv av sin egen paranoja.

Nästa morgon efter frukost ombord begav vi oss mot United Nations Building vid East River på Manhattan. Jag ville se FN-byggnaderna och min mor också. På 1960-talet stod Förenta Nationerna högt i aktning. Människor var trötta på krigen och ville se en ny och bättre värld och då trodde United nations 1man att FN skulle bli en garant för fred. Jag tänkte nog själv på samma sätt. Mänskliga rättigheter, demokrati, frihet åt alla… Kanske var tankarna idealistiska, men inte sämre för den sakens skull… Jag minns att vi hade en bra guide som visade oss runt. General-församlingen hade fått julledigt så vi kunde se oss om ordentligt. Mycken konst att beskåda. Det som imponerade mest på mig var ett mycket litet rum, ett meditations//andaktsrum dit människor av alla konfessioner kunde gå för att lämna den brusande världen utanför för en stund. I rummets centrum stod en stor sten, en monolit i rektangulär form. Det var den enda dekoration som fanns där frånsett en abstrakt målning i fonden; – några stolar att sitta på för-stås. Här hade Dag Hammarskjöld en gång suttit; och nu satt vi där, en lite svindlande tanke. Och detta rum var helt väsensskilt från den hets som rådde på New Yorks gator. Jag hade svårt att förstå att det låg i samma stad. Där rådde en stillhet som försonade allt med allt.

På eftermiddagen ville jag till en stor ”record store” på Manhattan. Butiken var nog på 500 m² och fylld med LP-skivor från världens alla hörn, den tidens moderna musiklagringsmetod. Jag fann någon musik från Västindien och var rätt nöjd. Vi återvände till vårt fartyg, vårt tillfälliga hem.

new york 5Nästa dag kastade vi loss och lättade ankar. M/S Carib styrde ner längs Hudson River till flodmynningen ut mot Atlanten; hon tog en ny kurs och girade söderöver för en seglats mot det Karibiska havet. Vi kände åter havens salta vindar. Det var en lycka att få se New York, men för mig var det också en befrielse att resa därifrån. Nu väntade ett nytt äventyr i Karibien. Men det blir en annan historia…

Claes Hennies

Stockholm, november 2014

 

 

 

 

 

Välfärdens normering – 1980-tal

Posted on Updated on

Välfärdens normering : 1980-talet : tillägnad Vladimir Vysotskij.

Ekonomin var körd i botten. Efter det intensivt roliga året vid universitetet väntade nu bistrare tider. Mitt saldo uppvisade ett tidsglapp på 2 månader innan A-kassans pengaregn skulle falla ner över mig. Inkomsterna var numera 0:- kr per månad. – Efter några dagars betänketid svalde jag all stolthet och begav mig med dröjande steg iväg till Socialbyrån. Det var en kall majmånad; naturen verkade stå i tvekan över vilken väg den skulle ta, ett läge liknande mitt eget.

Så stod jag under den stora belysta skylten med den uppmuntrande texten: ”Social Service”. Sakta drog jag i den tuspiraltrappanga portens dörrhandtag, beskådade de stilenliga stål- och plåtinfattningarna runt portfönstren, steg sen’ in och klev fram mot trappan. Spiraltrappan som ledde upp till kontoren ovanför verkade leva ett eget stilla, stålgrått liv, fritt svävande i det för övrigt tomma trapphuset.

Köandet bland de andra trälarna i väntrummet drog ut på tiden. Mina grannar, klienterna, var sorgsna, satt nersjunkna med knutna anletsdrag. Där rådde inte den slags spänning som ibland finns inför en Bingokväll, inte heller den som kan drabba glada amatörer i en tävlingskväll i Idol… – Omsider blev jag kallad till en assistent med egen modul i närmsta korridor. Vid dörren tryckte jag på en knapp i signalanläggningen och en grön lampa blinkade på panelen. Högvinst!

Jag kliver in och en imposant dam i grå flanelldräkt med ett vitt burrhår stirrar bekymrat på mig. Hon pekar mot en fåtölj och jag sätter mig. Hennes kyliga, ointresserade ögon ser på mig och hon säger:

                                                                   – Nå, vad kan jag göra för dig, käre vän?
– Ja, hrmOffice Worker with Mountain of Paperworkmm, jag är utan inkomst de närmaste två månaderna…”

Så följer en lång och detaljrik redogörelse för vad jag har gjort, vilka mina planer är och hur jag förtvivlat letar efter ett jobb inom mitt valda yrke, vilket olyckligtvis har hamnat inom den för staten så kostsamma kultursektorn. – Damen med de skarpa ögonen stirrar kallt:

– Käre vän, du befinner dig ju bara i en skarv. Du kommer att få inkomster och du har i förtid spenderat de tidigare. MEN. Vi på Förvaltningen ska ta upp ditt fall till behandling. Kom tillbaka om fyra dagar för besked.

Efter fyra dagars väntan har jag åter vandrat iväg till betongklosshuset, som tronar intill den hårdtrafikerade bilgatan, jag har klivit upp för samma spiraltrappa och sitter återigen i samma gråa fåtölj. Damen med stirrblick mittemot mig tar fram några papper beslutsunderlag och deklarerar:

– Förvaltningen har beslutat att tilldela dig ett lån för den här tiden. När du åter får inkomster gör vi upp en avbetalningsplan och du återbetalar under några månader. Har du några hushållsräkningar som du behöver hjälp med?
– Jo, jag har en elräkning och så har jag en telefonräkning som ska betalas…
– Jaså, du har telefon. Men det är ju en onödig lyx…betonghus

Jag känner nu hur hakan vill falla ner och ögonen tenderar att snurra runt några gånger, men jag hejdar anfallet och säger inget. Tacksamt tar jag emot det generösa erbjudandet om elektricitetshjälp.

Allt ont förgår. Ont har sin tid, gott har sin. Efter vinter kommer vår. Den hårdaste is tinar i solsken. Och självfallet har jag betalat tillbaka när nästa vår kommer. Med den sista återbetalningschecken bifogar jag ett brev. Där står:

”Jag vill tacka Förvaltningen för det generösa lånet av 2.500/månad. När jag nu betalat åter sänder jag ett särskilt tack till Assistent Vresig, som jag förutsätter lever ett ekonomiskt välgenomtänkt liv och jag tar för givet att hon ej heller innehar någon så onödig lyx som en privat bostadstelefon. En sådan kan ju utgöra en stor belastning här nere i pyramidens botten…”
                                                                                Med vänliga hälsningar,
                                                                                 Er bidragstagare XXXXX.
Präntat i september 1996, rev. 2013 av
    Claes Hennies
 

Vladimir Vysotskij 1939 -1980

vysotskij
                                                                       
                                                                              SANNINGEN OCH LÖGNEN
Sanningen gick genom världen i rågblonda flätor
och för de arma och lytta hon klädde sig fin.
Kärringen Lögnen stack huvudet ut genom fönstret
– Du kan få sova hos mig! väste Lögnen. Kom in!
 
Sanningen trippade in där och la sig i sängen
somnade stilla och andades lätt som ett barn
Lögnen slet av henne filten och flinade elakt
drack sig berusad och smidde sin gruvliga plan.
 
– Kärring som kärring! sa Lögnen med bulldogsansiktet
hicka och rapa och flina belåtet och sjöng:
– Om vi går nakna som när vi blev födda till jorden
kan ingen mänska se skillnad på sanning och lögn.
 
Klänningen stal hon. Hon flätade håret med gullband
spotta och svor och drog på sig den prydliga skon.
Klockan och plånboken tog hon och sprang ut på gatan,
viftande stolt med vår Sannings legitimation.
 
Sanningen vakna och sakna sin gyllene klänning
oklädd och undrande stod hon på Lögnens altan.
Nån tog en näve med gatlort och slängde på henne
Smutsig och naken sprang Sanningen gatlopp i stan.
 
– Oskyldig är jag! skrek Sanningen. Lögnen har stulit
klänning och klocka och plånbok och ID-bevis!
Arma och lytta, de jagade henne med stenar
tills hon blev gripen och slagen av stadens polis.
 
– Sanningen känner vi! Hon går i gyllene klänning
Du är väl full om du tror vi kan luras så lätt
Sanningen går inte naken och smutsig på gatan
Prygla bedragerskan! Kämpa för sanning och rätt!
 
Sanningen grät och bedyrade länge sin oskuld
nu är hon fattig och sjuk och kan ingenstans bo.
Lögnen far fram i en yster galopp genom världen
för hon har stulit ett renrasigt kapplöpningssto.
 
Så ser det ut. Du kan låta förhoppningen fara,
fast det finns dårar som strider för Sanningens skull.
Säkert kan Sanningen segra med tiden, men bara
om hon kan stjäla som Lögnen och ljuga för guld.
 
Ofta när du dricker vodka med törstiga bröder
blir du så blind att du glömt var du somnat som gäst.
Vakna och gråt, för Lögnen ska bära din skjorta
vakna och gråt, för Lögnen har stulit din häst!
 
Lögnen den går att klä av, det är sanningen, bröder,
titta hur hon går omkring i dina byxor och väst!
Vakna och gråt, för Lögnen ska bära din klocka
vakna och gråt, för Lögnen ska styra din häst!
 
[Vladimir Vysotskij]
 

Skolavslutning

Posted on Updated on

SKOLAVSLUTNING

en saga till minne av satirikern och allvetaren Alf Henrikson.

När alla tänker lika blir talf henriksoniden en lycklig tid.
Den behövliga höga kulturen skall vi forma gemensamt i frid.
Det blir knappt en miljondels fundering  på varje individ.
[A. Henrikson, 1973]
 
Freuet Euch des wahren Scheins, Euch des ernsten Spieles.
Kein Lebendiges ist Eins. Immer ist’s ein Vieles.
[Ur ”Epirrhema”, 1820, Johan Wolfg. von Goethe]

Det var en vacker junimorgon och studenten Duktig hade just vaknat nöjd och belåten ty han hade för ca 14 dagar sedan till sin universitetslärare inlämnat en terminsavslutande våruppsats betitlad ”Akademikern som Doldis : ett inifrånstudium av akademikers strategier för ett synlig- och offentliggörande av den egna forskarbetydelsen”. Här hade vår vän Duktig — (som hette Bror i förnamn, – kunde dock lika gärna haft ett annat förnamn som Viktoria t.ex.) — lagt ner mycken energi och ett stort arbete. Han vaknade klart medveten om att denna nydanande upptäckt troligen skulle stärka hans egen karriär högst väsentligt.

Han befann sig i ett saligt rus av salig förväntan på examinatorernas för honom välvilliga betygsbesked. Enär hans boning var geografiskt belägen på ett rätt så långt avstånd från Institutionen inväntade han ett skriftligt svar och lyssnade därför med iver på brevbärarens tunga steg, som just hördes klampande i trapphuset på väg upp till Brors enkla studerkammare på 3:e våningen i det gamla 30-talshuset. – DUNS! Där slog det kära brungrå kuvertet ner i dörrmattan, vilken för övrigt hade formen av ett gult korsmönster mot blå botten.

Nu fanns ej tid för pappersknivar… Med ett raskt fingersprättande fick Bror fram det eftertraktade budskapet: ”Vi har läst Ert manuskript med gränslös förtjusning. Om vi skulle publicera Ert verk, skulle det därefter vara omöjligt för oss att publicera något arbete under dess nivå. Och som det är otänkbart att vi under det kommande årtusendet skall se dess like, är vi tyvärr osv., osv…”  [*]

Bror bleknade ty han anade att något inte stämde. Allt arbete förgäves trots förnämlig titel på verket, – för att nu inte tala om innehållet. Vad göra? Han kände sig osedvanligt trög och det enda av tankar som dök upp var några strofer ur en dikt som Brors gamla tant hade deklamerat åtskilliga gånger:

Tro aldrig att kunskapens ljus lyser klart och att endast upplysning kräves!
För de uppvuxna skolbarnens huvudpart har Kopernikus levat förgäves. Göteborg tant
Att hon har på ett stoftkorn sitt osäkra bo och icke betyder en vitten,
det vill människan aldrig på allvar tro; hon begär att få vara i mitten.
Hon begär att få tillsett hur hon har det ställt av all rymden
kring jordebanan, såsom stjärnorna bugade hövligt och snällt
för den unge Josef i Kanaan.
……..    [A. Henrikson, 1949]

Detta kändes egentligen inte som någon fullgod tröst. Bror tyckte sig vara missförstådd och inte nog med det: tämligen värdelös. Framför allt var det digra verket till ingen nytta för hans framtida studier varför han raskt klev fram till hemmets härd, – den egna kakelugnen – och placerade uppsatsbladen ovanpå några torra björkträn och åstadkom sålunda en liten försommarbrasa. Detta lugnade honom något och han erinrade sig samtidigt en annan känd gammal vers.

Den gamla brasan brinner och äter mina koncept.Göteborg kakelugn
De krokiga orden försvinner, den tomma luften vinner,
den lugna tiden rinner och huvudvärken har släppt.
[A. Henrikson, 1970]

Nu började Duktig känna sig duktig igen, humöret steg åt det mer positiva hållet, han hämtade kaffe och punschglas, satte sig bekvämt framför brasan och kom därvid plötsligt ihåg ytterligare en diktstrof som kunde ge honom något större perspektiv på den egna tillvaron. Han ägnade sin gamla tant en postumt vacker tanke:göteborg Platon

Samma måne som lyser på tant, lyste på Platon, lyste på Kant,
lyste på Shakespeare och Dante, lyste på Shelley och Södergran,
lyste på Nero och Djingis Khan, – innan den lyste på Tante.
                                                                       [A. Henrikson, 1960]

Andligt lutad mot dessa stora började han nu fundera över ett nytt och förbättrat synopsis till kommande uppsats. Han slog sig efter en stund ned vid sitt skrivbord, fattade papper och penna och började planlöst formulera små sentenser på ett vitt ark. Han satt där träget i många timmar och försökte få ihop något intlektelt – men det ville sig inte riktigt, tankarna kom och gick i ett oorganiserat virrvarr för att till slut landa hos någon epistel av Bellman el. liknande…. ”Så lunka vi så småningom…” – Han började bli törstig, dvs. eftermiddagstörstig. Han såg på Uret, det slog 17.00 och han insåg med ens att nu har ju Järnets Källare slagit upp sina portar.

Duktig sprang upp, några raska steg till tamburen där den slitna cheviotkavajen hängde på en krok och så ut i Guds fria natur på väg mot vattenhålet. Väl på plats i Järnets skumraskmörker fann han sig som förflyttad till en bättre värld. Efter ett par glas med Vin Rouge Normale återvände tankeverksamheten till en pre-uppsatsnivå och de stora världsgåtorna trängde sig på i hans hjärnvindlingar:

Undrar om Lenin kunde bli glad åt svalornas flykt, eller Platon förnimma olivträdens sus i vinden från havet?
Hörde Napoleon någonsin göken, betraktade Hitler i sin ungdom en fyrklöver, funnen i gräset en högsommardag?
Mig tycks att det är något fel på de stora samhällsbetraktarna, människoledarna, världsförändrarna, folkförförarna.
De intresserar sig inte för mat, blott för livsmedelsfrågan.göteborg tullens svarta krog a 
[A. Henrikson, 1973]

Som Bror satt där vid sitt krogfönster och betraktade ett slagsmål mellan ett par skator på gångbanan utanför stördes han oförmedlat av några studentkollegor, vilka broderligt ville beställa in något drickbart för kvällens fortsatta trevnad. Nu blev Bror tvungen att delge kamraterna de nya bekymren med skrivande och godkännande för att vidare studier skulle kunna vidta. En av vännerna, – Olle Schysst – hade även haft problem med skrivandet och förstod Duktigs bekymmer: ”Du har ju glidit in på en helt hopplös uppsatsidé, men man kan väl inte begära mer av en ovetande. Du har tur som har dina trogna vänner till hands och inte nog med det, – här har du ämnet som står sig för alla tider: >Resaurantkulturen bland marginaliserade ungdomsgrupper i den post-moderna storstaden : en intensivstudie i deltagarperspektiv<. Häpp! Gack nu åstad till din examinator och presentera ditt nya ämne och lev lycklig i resten av dina dagar!”

Följande dag gick Bror iväg till Institutionen, presenterade sitt ämne, (vilket genast fann gillande f.ö.), återvände hem för att förbereda sig inför den första kvällen av deltagarperspektiv i en serie av många kommande dito. – Nästkommande vilodag återhämtade han sig i Naturen, vid den egna odlingslotten där potatisplantor, salladsblad och kryddörter prunkade. Han slog sig ner i skuggan av de svenska krusbärsbuskarna, tog fram sin termos och slog upp en stärkande brygd, såg ut över ängderna och citerade återigen en känd strof av vännen Alf: 

Lycklig den som fjärran från världens ävlan
ansar egna fält och med egna händer
vårdar grödans växt och det unga vinet,
jagad av ingen.
Näktergalens röst i platanens grenar
dämpar än vårt samtal vid aftonvarden.
Lugn och jämn i krökta oliver andas
vinden från havet.
[A. Henrikson, 1968]
 
göteborg fårhjord

 [*] = Egentligen standardiserat refuseringsbrev från kinesisk ekonomisk tidskrift citerat i Financial Times.

Ihopkomponerat i nådens år anno domine

MCMXCIV junius, rev. dec 2013

av Claes Hennies

Indianska tankevärldar : Latinamerika

Posted on Updated on

salgado_pressI sin bok Lodjurets historia (Histoire de Lynx) redogör Claude Levi-Strauss för de olika tvillingmyter som berättas i stora delar av Sydamerika – (även i Nordamerika för den delen). De olika myternas innehåll blir ofta till skapelseberättelser och utgör världsförklaringar till indianernas plats och roll i kosmos. Nu är jag inte intresserad av myterna i sig utan mer av den ontologi (viljan att veta) som finns dold i myttexterna. L-S exempel är Tupinamba, en stam i Brasilien, vars skapelsemyt börjar med en tudelning i: skapade varelser – Skapare, vidare i indianer – vita och längre ner i hierarkin landsmän mot fiender. Landsmännen delas in i goda mot onda och de goda individerna hamnar i fack som stark – svag. En bärande linje blir: skapade – indianer – landsmän – goda indianer – stark.

Vad Levi-Strauss menar här är att ´dualismerna´ är aldrig jämbördiga, den ena polen tar alltid överhand samtidigt som det råder ´spel´ (överföringar) dem emellan. I kontrast mot indianska tvillingmyter ställs liknande myter från det antika Grekland (Castor och Pollux) och från Indien. I det indoeuropeiska tänkandet finns en klart tendens till likställighet, menar L-S. Man vill undvika olikhet och uppnå identitet el. kanske harmoni snarare och minska all polaritet.

”Dumézil har med eftertryck betonat att tvillingarna i den indoeuropeiska traditionen är jämlika eller rent av omöjliga att skilja åt: de vediska hymnerna behandlar Asvinerna eller Nasataya som en enhet; Mahabharata gör deras tvillingsöner Nakula och Sahadeva till måttfulla personer som spelar en blygsam roll. Hymnernas författare… intresserade sig föga för den differentiella teologin…” – ”Som svar på tvillingskapets problem har Gamla Världen gynnat extrema lösningar: dess tvillingar är antingen antitetiska eller identiska. Nya Världen föredrar mellanformer, som de antika folken visserligen också har känt till… [Platon om Prometheus och Epimetheus…] Men det förefaller som om ‘avkastningen’ … av denna modell har förblivit obetydlig, medan den däremot utgör ett slags växtcell i Nya Världens mytologi.”                   [Levi-Strauss, s. 247]

När L-S talar om den amerindiska modellen syns den mig vara mer dynamisk än den indoeuropeiska, kanske för jag tror mig finna en dialektisk ådra i den, just i betoningen av det särskiljande. Det europeiska idealet om ett ’fullkomligt tvillingskap’ var inte något som föll sig naturligt i latinamerikansk mylla.

”För det amerindiska tänkandet förefaller något slags filosofiskt clinamen (avböjning) oundvikligt för att saker och ting inte ska förbli i sitt ursprungliga skick i någon som helst sektor av kosmos eller samhället, och för att en instabil dualism, på vilken nivå man än påträffar den, alltid ska leda fram till en annan instabil dualism.”                                                    [Levi-Strauss, s. 247]

Går det att få ut en klar idé ur ovanstående? Ja, jag finner faktiskt en slags sammanfattning hos L-S. Den kanske är en idealiserad bild av den indianska mytologins roll men bilden är i så fall i nivå med den idealiserade ”förnuftsbilden” i Västerlandet. L-S kommenterar sitt tudelningsschema (se ovan) så här:

”Vårt schema… framställer världens och samhällets stegvisa organisering i form av en serie tudelningar; men utan att det någonsin uppkommer någon verklig balans mellan de delar som framkommer vid varje etapp: på det ena eller andra sättet är den ena delen alltid överlägsen den andra. Att systemet fungerar väl är avhängigt av denna dynamiska obalans: utan den skulle systemet hela tiden hota att falla ner i ett tillstånd av kraftlöshet och overksamhet. – Vad dessa myter implicit förkunnar är följande: de poler mellan vilka naturfenomenen och livet i samhället ordnar sig: himmel och jord, eld och vatten, högt och lågt, nära och fjärran, indianer och icke-indianer, landsmän och främlingar… – dessa poler kommer aldrig att kunna vara tvillingar. Själen bemödar sig att para ihop dem utan att lyckas upprätta paritet mellan dem. Ty det är denna obrutna rad av särskiljande avstånd – såsom det mytiska tänkandet föreställer sig dem – som sätter universums maskineri i rörelse.”           [Levi-Strauss, s. 78-79]

Constance Classen visar i Inca Cosmology and the Human Body på dessa avstånds konkreta uttryck. I Anderna är mänskohuvuden och bergstoppar manliga väsen. Samtidigt står huvudet för Minnet och det förflutna, medan hjärtat anses vara förnuftets plats: ”…going to the head of space/time was equivalent to returning to the original structure.” [Classen, s. 112]. Huvudet står för den Övre Världen men det är i den flödande kvinnliga Underjorden, som förändringarna sker:

”The feet (=future) move the cosmic body while the head (=past) remains still. The right-left alteration of walking is suggested by the alteration of day = right and night = left; and the dry = right and the wet = left seasons. Viracocha [skapelsegud] sets the body of the cosmos in motion with his animating breath; without his continued input it would, in the words of the Inca prayer… ’grow tired and die’.”      [Classen, s. 112]

I sin bok Makuna – an Amazonian People beskriver Kaj Århem hur förfäderna lever i sin he-värld: en andevärld som ständigt interagerar med de levande. Den kan ta form i olika kroppar (djur el. träd; fiskar el. anacondor t.ex.). Ting – människor – djur går i andevärlden in i varandra och kan ta varandras gestalt. Även i den verkliga naturen interagerar andliga krafter med människor och det blir svårt för en västerlänning att avgöra hur den indianska självbilden ser ut: Var slutar det praktiska – var tar det andliga vid? Kort sagt: indianerna har helt andra referensramar. Miljöfilosofen David Abram säger:

”In indigenous oral cultures, nature itself is articulate; it speaks. The human voice in an oral culture is always to some extent participant with the voices of wolves, wind and waves – participant, that is, with the encompassing discourse of the animate earth…” – ”To directly percieve any phenomenon is to enter into relation with it, to feel oneself in a living interaction with another being.”            [Abram, D. Ur: The Spirit of Regeneration, s. 27]

Århem ger några exempel från Makunas föreställningsvärld: kvinnoshamanen Romikumu ’framföder’ världen. Floderna är hennes bröstmjölk och blod. Ayawaroa eller Manshjältarna skapar forsar, kullar, skogar, djur när de spelande på sina Yuruparí-flöjtar färdas genom världen. (Det finns olika varianter av skapelseberättelsen, här nämns bara några disparata mytelement). Nåväl, världen är besjälad – i den härskar he-folket vilka är Skapare eller Ägare ; eller Världens Barn.

”The forest is at the same time the pubic hair of the female creator and the cultivated garden of the male heroes. The low hills in the forest are the birth- and dancehouses of the land animals where they gather to reproduce…, and the higher mountains… are the posts and walls of the cosmic maloca [kollektivhus]… The hNative-village-of-Chipitiere-in-the-Cultural-Zone-of-Manu-National-Park-Peruills and mountains are also the petrified bodies of the ancestral beings themselves, supporting the sky and protecting the people at the center.”                [Århem, K., s. 34]

Bilden av bergen som uppbär himlen återfinner vi också i Anderna, där förfädersandar (Huacas) kan dölja sig i klippblock var som helst. Vi minns också den mayaindianska konstruktionen med en världshimmel som uppbäres av tre härdstenar, samma härdstenar som finns i varje mayaindiansk hydda. Hos Makunas uppbärs himlen symboliskt av de fyra stolparna i malocans mitt. Huset blir en symbol för Kosmos. I Anderna motsvaras detta hus av Pacha, vilket kan inbegripa marken/närmiljön och även världen/kosmos. – Makunas har regelbundet ritualer och shamanistiska ceremonier i sina malocas. Århem skriver om den rituella/mentala omvandling som sker där:

”…the house becomes one with the cosmos. The roof is the sky, the house posts are the mountains that support it, and the floor is the earth. The ridgepole under the roof is the path of the sun and the river of the sky. Along the middle of the house flows an imaginary river representing the Milk River of the earth, and below the earthen floor, where the dead are buried, is the underground river of death and sorrow…, where the human corpses float down to its mouth in the Door of Suffering in the west. At the Water Doorway in the east… identified either with the men’s or women’s door in the maloca, the Milk River flows out of this world and into the upper and lower layers of cosmos.”    [Århem, K., s. 76]

Mig tycks det alltså som om indianer tänker kreativt dualistiskt. En indian är ständigt i samtal med Den Andre – det kan nu vara en gudomlighet, en landsman, ett djur, en klippa eller en förfadet (exempelvis). Samtidigt ingår alla dessa instanser i en totalitet, en skapelse där allt är beroende av vartannat, bryts mot vartannat och allt som oftast omvandlas och blir till något helt annat > detta senare inom de mytiska föreställningarna<. Det är en participatorisk gemenskap där individen slukas av ett kosmos där allt samverkar.

Stanley J. Tambiah diskuterar i sin bok om magi, vetenskap, religion och rationalitetsbegreppet bl.a. Lucien Lévy-Bruhls teser i How natives think (1966). Jag kan inte undgå att ta intryck av Lévy-Bruhl trots att han i dagsläget troligen inräknas i en patriarkal och civilisationskritiskt föråldrad skola; – trots att ord som ’primitiv’ används flitigt är hans utredning av det participatoriska intressant:

”Participation… signified the association between persons and things in primitive thought to the point of identity and consubstantiality. What Western thought would think to be logically distinct aspects of reality, the primitive may fuse into one mystic unity.” – ”…primitive personality is much less differentiated than our conception of it and is less ample in content. >The notion of society, too, is entirely different for the primitive mind. Society consists not only of the living but also of the dead, who continue to ’live’ somewhere in the neighbourhood and take active part in social life before they die a second time… the dead reincarnate in the living and, in accordance with the principle of mystical participation, society is as much merged in the individual as the individual is merged in society…<(citat Lévy-Bruhl).”                   [Tambiah, S., s, 86]

Tambiah tar vidare exempel från aboriginer och menar att en aboriginsk ’flock’ kan inte tänka sig att äga sitt arvland, just därför att tanken om en separation från det är otänkbar för dem. Här följer ännu ett ex., nu på brasil-indiansk mystik; – när en Bororo förklarar sig vara en parakit menar han exakt det. Det rör sig om en mystisk identitet mellan honom och fågeln. amazonas cDenna form av participation handlar inte om någon metaforisk representation – den förutsätter tvärtom en fysisk och mystisk förening.

”The primitve mind, said Lévy-Bruhl, unlike our own notions of causality, is indifferent to ¨secondary’ causes (or intervening mechanisms): the connection between cause and effect is immediate and intermediate links are not recognized.”           [Tambiah, s. 86]

Susanne Langer, nämnd av Tambiah, talar om det (västerländska?) talade språkets diskreta innebörder. Ord har en linjär, succesiv ordning. De följer på varandra som bönor i ett radband. Om man då jämför med visuella former – linjer, färger, proportioner så ger de lika stora möjligheter till artikulation men i en helt annan art och som radikalt skiljer sig från språkets. Visuella former:

”…do not present their constituents succesively, but simultainously, so the relations determining a visual structure are grasped in one act of vision.”                              [Langer, S.: Philosophy in a new key. Ur: Tambiah, s. 95]

Är det inte just sådana bildvisioner som präglar t.ex. Makunas och som finns bland många ursprungsfolk? Kan denna tanketyp förstås inom en västerländsk kontext? För att markera avståndet indianskt – västerländskt tänker jag införa några diskussioner om vad den rationella västerländska världsbilden kan innebära. – En feministisk forskare, Carol Bigwood, menar att västerländsk filosofi från början har styrts av representationellt tänkande. Varat – väsendet (arche) har utgjort ’grund’ och verkan (aiton) det redskap med vilket kunskap om människan kan fås och där människan ”can be at the disposal of reason”. Tendenserna förstärks i modernt Post-Cartesianskt tänkande:

”…To represent is to set a being before oneself in such a way that one can account for and be certain of that being. By means of the ground, interpreted now as ratio, what-is come stand in such a way that it is certified as an object for a representing subject. The ground garantees that the object is firmly placed and secured as a calcuable object for representational thought… – What-is in the modern age thus becomes solely what can be represented, what can be referred back to the power of self-consciousness. Representational thinking assumes that the rational human subject is the stable, relational center of what-ls.”        [Bigwood, C. Citerad i: Apffel-Marglin/ introduction, s. 27. Ur: Regeneration]

Tanken är inte blott antropocentrisk utan även rationalistisk. Kunskap består här av lingvistiska och begreppsmässiga representationer i en individs intellekt:

”…when ’informants’ report such conversations (dvs. andinska, min anm.), they are classified as ’symbolic’ or ’metaphorical’. Unless what-is can be penetratedby reason, defined and measured, it does not really exist or only exists in people’s minds as ’beliefs’. The anthropocentrism of representational thought is how the organism/environment dualism manifests itself in the field of knowledge. The stable human subject is the centre of what-is; the stability of that centre, that human subjectivity at the centre, means that the subject is not affected in the process of knowing. The relation is not mutual; it is not a conversation, not an act of mutual nurturing/caring; it is simply not an act”.                                     [Apffel-Marglin, Introduction, s. 27. Ur: Regeneration. Mina understrykn.]

Objektifieringen tycks vara central i det västerländska tänkandet. Men om man rör sig i Anderna eller i Amazonas tycks det centrala vara samverkan mellan allt levande; – en här-och-nu-känsla – som omfattar allt. Närande (födande, fostran, odling) och ömsesidig intoning mellan varelser prioriteras. En peruansk antropolog beskriver det så här:

”If a world, like the Andean one, is constituted of persons and not of subjects or objects, its members are not interested in ’knowing’ the other, because they do not see the other as an object or a thing and also because they are not interested in acting upon or transforming the other. The focus is on attunement between beings – lovingly ’getting the signs’ – for inasmuch as mutual conversation arises, nurturing flows…”  –  ”Language is not a verbal representation that conceals the person named; in a world that is alive, language also is alive. The one named is ’presentified’; it is not, as Westerners would say, a representation… The word pronounced causes the person to ’emerge’, it is the very person that is made present by the pronounced word; we are dealing with a seminal word.”                                                                            [Rengifo Vasquez, G., Education in the modern West and in the Andean culture, s. 177. Ur: Regeneration. Min kursiv]Latinam amazonfloden

Och bland Makunas tycks denna innerliga intoning mellan allt levande vara än tydligare och ha en än större andlig sida:

”…the spirit essence circulates between the different life worlds of the Makuna cosmos, bringing all living beings together into an inter-related whole where disparity in outer shape disguises an inner unity of spiritual essence. This fundamental oneness of reality the Makuna call the he-world. – In this transformational universe, there is no single, privileged perspective on the world, no single true representation of reality… In such a universe the human-centered conception of reality just becomes one of many, all equally valid, important, and true. The world is multi-centered, and a true understanding of reality requires the capacity to see it from different points of view, or rather from the point of view of different ’seers’.”                                             [Århem, K., s. 41]

Kanske tycks det förda resonemanget om rationalitet/objektifiering contra participation/ömsesidighet vara en hårddragning av kontrasten västerländskt – indianskt. Må så vara: den är medvetet gjord. Jag tror nämligen att det är via starka kontraster sanningen kan anas. Vi är ju själva så låsta i vårt eget tänkande att det fordras ’starka bilder’ för att man ska få en aning om vad saken gäller. Som Bärmark har uttryckt det är vi alla fångna i Upplysningsprojektet och det är mycket svårt att frigöra sig från det – om det ens är önskvärt. Det finns ju också klara motiv för varför man kan vara stolt över många av Västerlandets prestationer.

Ändå vill jag lägga fler vedträn i brasan. Vårt moderna rationella samhälle är en tämligen ung produkt, historiskt sett. Och är det inte bättre att ha klart för sig att det som idag är vetenskapligt eller ideologiskt ”säkerställt” inte alls var detta för kanske bara 150 till 200 år sedan?

Lucien Fevbre [1878-1956] studerade religionens allmakt i Europa under 1500-talet. T.o.m. akademiska examina innefattades i den dåtida religionens diskurs, så att säga. Vilken förmåga till klarhet, fattningsförmåga och effektivitet hade det västerländska tänkandet under detta århundrade? Fevbre nämner flera ord och begrepp som saknades i språket och denna saknad skulle ur moderna filosofers synvinkel:

”…constitute an ’actual inadequacy or deficiency of thought’ – adjectives such as absolute or relative; abstract or concrete; intentional, inherent, transcendental; nouns such as causality and regularity; concept and criterion; analyses and synthesis; deduction and induction; coordination and classification. – Even the word system came into usage only in the middle of the seventeenth century. Rationality itself was not christened till very late in the nineteenth century. Similary missing /in that time/ … were all the –isms: Theism, pantheism, materialism, naturalism, fatalism; – determinism (a latecomer with Kant), skepticism (Diderot) and idealism.”                                          [Tambiah, S., s. 89 Mina kursiver och understrykn.]

Så av och till skulle man kunna formulera det så här: Vad motiverar vår mallighet? Och vad är så enastående med dessa begrepp som så mödosamt (slumpmässigt?) har fötts fram i Västerlandet? Varför skulle de motivera en världshegemoni? Och är vi själva i vår vardag så fria från magiskt tänkande? Alla penningspel, alla Robinsoneskapader och Idol-lekar, alla horoskop och hjärtespalter? Varifrån kommer de? När nu den vetenskapliga världsbilden ligger där klar och tillgänglig för vem som helst! Varför tar inte alla oreserverat till sig denna klara värld om den nu i grunden är så enastående? – Kanske borde vi i stället fundera över vart denna rationella världssyn skulle föra oss om den började tillämpas överallt och i alla sammanhang?

Det är förstås klart att motsättningen mellan rationalitet och participation inte är någon absolut motsättning. Begreppen finns ju alltid gestaltade både i Väst och bland ursprungsfolk och kan samtidigt finnas inom en och samma individ. Men, enligt ovan, får begreppen helt olika proportioner beroende på vilket kulturområde man diskuterar. Och denna motsättning rationalitet <> participation spelar stor roll i hur en kultur, ett samhälle, en kosmologi ter sig för individer inom en viss kulturkrets.

I de områden i Latinamerika där en kolonial el. västlig påverkan har pågått under en längre tid märker man hos individer och grupper en strävan mot klarhet och kausalitet i vardagsupplevelserna och även att kraven på tillgänglighet till modern teknik ökar. Jag ska försöka illustrera detta via exempel i Joanne Rappaports’  bok Cumbe reborn – an Andean ethnography of history. Indiangruppen Cumbe är bosatt vid vulkanen Cumbal i sydvästligaste Colombia. Gruppen är helt spansktalande och väl integrerad med omgivande mestizokultur. Ändå floreRagazze sul lago Quilotoarar en indiansk mytologi, en tro på övernaturliga fenomen. Bl.a. berättas om en häxa som levde på vulkanen vid klippan Moledora. Hon ansågs mala ner oskyldiga vandrares ben när de var på väg mot Stilla Havskusten. Stället var allmänt fruktat och man undvek det. Men en indian, Efrain Chirán, är nyfiken och har undersökt förhållandena:

”Because I used to go there, but I did’nt see anything. – They’d say: >The Moledora, the Moledora<, but where’s the Moledora? – When we’d go there, they’d say there’s a stone in the bush. But I want to see it, – No one says, >Come here, there it is. I’ll show you, here it is.< Because you have to see to believe. Because otherwise, unless you see it, it’s like a cuento.” [Cuento=legend; till skillnad fr. historia= trovärdig utsaga, min anm. Min kursiv]. [Rappaport, J., s. 59]

Efraíns sinne är vänt mot det han ser eller  inte ser, men hans överväganden är också helt klart utslag av ett rationellt  tänkande och en diskussion av sanningshalter i olika utsagor. – I byn Cumbal  har man också utarbetade strategier i kontakten med colombianska myndigheter.  Några läskunniga indianer > memoristas,  minns ursprungliga lagtexter från kolonialtiden och kan redogöra för deras
tolkning vad gäller landrättigheter i juridiska dispyter med ’vita’ myndigheter.  Man är alltså generellt mer integrerade med omgivande latino-spanska kultur. – Unga, litterat militanta Cumbaler är dock engagerade i författande av indianskhistoriska berättelser och skådespel. I pjäserna återupplivas historiska  händelser i det förgångna i mötet vita – indianer, men nu är händelserna omstöpta och rekonstruerade. Och i dranderna jordbrukareamernas slut avgår alltid indianerna med segern. – Man hyser även hopp om att kunna revitalisera den indianska Paez-dialekt som ursprungligen talades i området. Om förutsättningarna för det är meningarna delade…

Längre norrut i Mellanamerika kan man i Heidi Moksnes studie Mayan suffering, Mayan rights finna ett än mer spansk-integrerat folk Tzotzilerna i Chiapas, Mexico. Där tycks en gammal ursprungskultur existera sida vid sida med en stark katolsk kyrka, som via sin befrielseteologi har sammanfört element ur Mayatro med katolsk lära – dock under en stark katolsk dominans. De religiöst-mytiska föreställningarna i ursprungskulturen verkar vara igenkännlig mot liknande föreställningar på andra håll i Latinamerika:

”The deities are seen as the creators and owners of the landscape and the natural forces, and they condition human – Pedrano – use of this landscape. In this theological discourse, costumbre Pedranos define themselves as representing Humanity, litterally calling themselves the ’true men and women’, /bats’i vinic-antsetic/.”                    [Moksnes, H., s. 207]

Men de katolskt troende Pedranos är i en annan situation. De befinner sig inte i ett Naturens landskap utan i ett socialt landskap som överskrider regionen och i slutänden omfattar hela världen:

”…Pedranos do not represent the human beings… but are seen as a part of a global community and a global catholic congregation.” <> ”- However, Catholic Pedranos describe humanity as consisting of various categories of people, characterized by ethnicity, religion and class. Within this differentiated humanity, they define themselves as belonging to one, very special category. They represent the Indigenous, the Poor Peasants, for whom God holds a special love and a particular interest.”                          [Moksnes, H., s. 207]

Den distinkta positionen för de katolskt fattiga infödda motiveras av den egenskap som urskiljer dem från övrig mänsklighet: deras lidande. – I katolska studiecirklar läser indianer om sina ursprungsmyter, om världens skapelse osv. och sedan införs element av dessa myter i den katolska befrielseteologin.bön till Oaxaca, Mexico

”The Pedrano liberation theological reading of classical Chenalhó myths… also grasps what the Costumbre creation stories define as characteristic of true humans: the respect and the veneration of the divine.”… – ”…the coordinating catechists try to integrate the Pedrano Catholic narrative with costumbre creation stories of how humans came to learn to venerate the divine powers.”             [Moksnes, H., s. 233]

De katolska indianerna upptar ursprungsreligionens vördnad för förfäderna och lägger så till Jesu apostlar, mot vilka de själva kan inta rollen som andligt avlägsna ättlingar. Också vördnaden för hövdingar överförs på helgon, biskopar osv. Man hoppas på en religiös befrielse från ’suffering’ och en Exodus som ska förverkliga ett nytt rättvist rike men på indianernas hävdvunna mark. Att man här är helt i händerna på en vit, religiös ideologi och vita kyrkliga potentater tror jag inte man inser hela vidden av. Dessutom är den politisk- / ekonomiska situationen så totalt dominerad av mestizos på lokal nivå och på central nivå av en stark mexikansk byråkrati. T.o.m. egna indianska representanter på lokal Läsande nunna, Ecuadorstadsnivå tycks sugas upp av drömmar om pengar och lyxliv. Något som kan förorsaka uppgivenhet hos många. Ex. härpå är att sönerna till en respekterad mayaledare hade inte, trots hög utbildning, följt faderns moralregel att tjäna det egna folket. En reflekterande indian ger dem följande kommentar:

”What I see is that it seems like we are learning the culture of the mestizos, the fat ones. That’s why we don’t make any progress.”   [Moksnes, H., s. 217]

Nu ska jag avrunda och avslutar med några klokheter. Dvs. vad jag själv finner särskilt klokt hos Claude Levi-Strauss, Kaj Århem och Stanley J. Tambiah. Det handlar om dynamisk dualitet och ursprungsfolks ständiga växlingar mellan praktiskt – sakralt, individuellt – kollektivt samt om hur vi själva bör förhålla oss till världsbilder med andra inbyggda paradigm än de som omfattas av vårt eget västerländska.

”I motsats till vad Seeger föreställer sig betraktar jag inte den dualistiska organisationsformen som något universellt fenomen eller som en produkt av det mänskliga tänkandets binära natur. Jag konstaterar bara att folk vilka bebor ett område, som visserligen är jättelikt men ändå avgränsat, har valt att förklara världen enligt modellen ständigt obalanserad dualism, där dess olika stadier hela tiden göms i varandra: en dualism som uttrycker sig på ett sammanhängande sätt, i ena stunden i mytologin, i andra i den sociala organisationen, i tredje i båda samtidigt.”      [Levi-Strauss, C., s. 255]

”The daily chores were largely determined by the rhytms of nature, the breeding and harvest seasons of anbrasilindianimals and plants, and punctuated by frequent rituals, small and large, celebrating the abundance of food, and the life-cycle events of Makuna individuals. In their lives the cosmic blended with the social and the individual, and the sacred was always a part of the mundane and practical.”                        [Århem, Kaj, s. 4. Min understrykn./kursiv]

”…in chapter 5 I argued that the discourse of scientific ’causality’ was only one ’ordering of reality’ among many, only one of the possible ways of world-making. Some of the entailments of that chapter are that the framework of causality does not exhaust rationality, and that we cannnot discover and realize the values of the interconnectedness of persons, the aesthetic and sensory modalities of social communication, and the ’ultimate’ concerns of human life, if under a totalitarian subjection to ’causality’ we repudiate or block out all those other ’orientations’ which I have for rhetorical purposes grouped under the label ’participation’.”  [Tambiah, Stanley Jeyaraya, s. 152]

 

anderna man

Essä skriven av Claes Hennies, maj 2003, rev, dec, 2013

KÄLLFÖRTECKNING

Classen, Constance, cop. 1993. Inca Cosmology and the Human Body. Salt Lake City : Univ. of Utah Press. [Valda delar].

Levi-Strauss, Claude, 1991. Lodjurets historia. Sthlm : Norstedts. [Valda delar]

Moksnes, Heidi, 2002. Mayan Suffering, Mayan Rights : Faith and Citizenship among Catholic Tzotziles in highland Chiapas, Mexico. Gbg : Socialantrop. Inst., Univ.

Rappaport, Joanne, 1994, Cumbe Reborn : an Andean Ethnography of History. Chicago/London : Univ. of Chicago Press.

The Spirit of Regeneration : Andean Culture Confronting Western Notions of Development, 1998. Ed. by Frédérique Apffel-Marglin. London/New York : Zed books.

Studerade kapitel ur ”the Spirit…”:

Apffel-Marglin, Frédérique: Introduction : Knowledge and Life Revisited, s. 1-50.

Rengifo Vasquez, Grimaldo: The Ayullu, s. 89-123.

Grillo Fernandez, Eduardo: Development or Cultural Affirmation in the Andes?, s. 124-145.

Rengifo Vasquez, G.: Education in the Modern West and in Andean Culture, s. 172-192.

Tambiah, Stanley Jeyaraya, cop. 1990. Magic, Science, Religion and the Scope of Rationality. Cambridge : Cambridge Univ. Press.

Århem, Kaj, cop. 1993. Makuna : an Amazonian People. Gbg : Socialantrop. Inst., Univ. (Working papers)

 

Andra källor med referens till texten:

Abram, David, 1996, The Spell of the Sensuous : Perception and Language in a More-Than-Human-World. New York : Pantheon Books.

Bigwood, Carol, 1993, Earth Muse : Feminism, Nature and Art. Philadelphia : Temple University Press.

Fevbre, Lucien, 1982, The Problem of Unbelief in the Sixteenth Century : the Religion of Rabelais. Cambridge, MA : Harvard Univ. Press.

 

Bildillustrationer:

1/ Indiankvinnor på vandring, Chimbote, Ecuador. Foto: Sebastiao Selgado.

2/ Brasil-indiansk by.

3/ Från Amazonas.

4/ Indianbarn i kanot på Amazonfloden.

5/ Vid en vulkansjö i Anderna.

6/ Skörd i Anderna.

7/ Bön till Oaxaca, Mexico. Foto: Sebastiao Selgado.

8/ Undervisande nunna, Ecuador. Foto: Sebastia Selgado.

9/ Ung kvinna, Amazonas. Foto: Sebastiao Selgado.

10/ Indiansk man, Anderna.